Göteborg är en stad man flyttar ifrån och sedan pendlar till. En mätning från SCB som beskriver befolkningsutvecklingen i hela landet bevisar ännu en gång denna tes. Göteborg var den kommun som i mätningen hade högst antal inrikesutflyttare jämfört med inflyttare.
Enligt SCB var det 1293 personer fler som flyttade till andra kommuner i Sverige än omvänt till Göteborg. Vart de flyttar är uppenbart: andra kommuner i Västsverige. Om man sållar bort dessa kommuner från sammanställningen och bara tar med övriga Sverige var det 119 personer fler som flyttade till Göteborg än omvänt.
Det handlar alltså inte om någon massflykt av göteborgare till Malmö eller Stockholm. Göteborgarna flyttar till kranskommuner och vi har ett litet inflyttningsnetto från övriga landet. Göteborgs befolkningsmängd har ökat till 559 872 personer, vilket är en ökning med 3232 personer sedan årsskiftet.
Men ökningen förklaras inte av omflyttning inom landet utan av höga födelsetal och invandring som i regel riktar sig till storstäder där mottagandekapaciteten är som störst.
Tendensen i Göteborg fortsätter således att hålla i sig: Barnfamiljer flyttar till kranskommuner där det finns bostäder och hus i rätt storlek. Vinnarna är Ale, Kungälv, Lerum, Mölndal och Partille. En del av ökningen i vissa av de västgötska kommunerna kan visserligen förklaras av flyttmönster inom regionen men sett till antalet är merparten av migranterna inom Västra Götaland från Göteborg.
Kommuner som Skara och Götene tappar till andra kommuner i Västra Götaland men merparten av kommunerna vinner på omflyttning inom det egna länet och ingen kommun har som Göteborg så många utflyttare, både i absoluta och relativa tal.
I ljuset av detta är det beklagligt att det infrastrukturprojekt som ihärdigast försvarats av stadens makthavare är Västlänken. Om förhoppningarna från de rödgröna och alliansoppositionen stämmer, vilket inte är helt säkert, så kommer i själva verket
Västlänken att förenkla utvandringen från Göteborg. Tågtunneln cementerar en ordning där pendlartillvaron finansieras och premieras medan kollektivtrafiksatsningarna i staden läggs längre fram i tiden.
Vad utflyttningen gör med Göteborgspolitiken är att den driver på en utveckling där infrastrukturen i än större utsträckning ska tjäna de som inte lever i Göteborg men som behöver jobba i staden. Det finns dessutom inget som tyder på att bilpendlingen kommer att minska. Snarare kommer den att öka under de kommande decennierna.
Förra seklets förödande idé om regionförstoring är numera självförstärkande och kräver inte ens att dagens makthavare omfamnar den. De blir tvungna att förenkla en utveckling som utarmar skattekraften i staden som de ska styra.
Om Göteborgs kommun ska behålla sina skattebetalare krävs det såväl större bostäder som en större täthet av dem. Innergårdar och trygga miljöer för barn är nödvändiga om Göteborg ska kunna behålla framtida generationer. Risken är annars stor att medelklassexpressen ut ur Göteborg fortsätter i oförminskad takt. Det är bara att gratulera de övriga västsvenska kommunerna som förmår erbjuda något som saknas i Göteborg.
