Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Unga pionjärer i Nanking 1979.
Unga pionjärer i Nanking 1979.

Cwejman: Det tomma arkets tyranni

Idén att människan föds som ett tomt kärl, redo att fyllas med ideologi, värderingar och temperament av sin omgivning förbiser något av det viktigaste som gör oss till unika människor, skriver ledarsidans Adam Cwejman.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Barnen är vår framtids ”guldreserv” förklarade den östtyske premiärministern Otto Grotewohl entusiastiskt 1949. Barnen var ”vårt renaste och bästa mänskliga material” menade han. När järnridån hissades ned över Central- och Östeuropa bara några år efter krigsslutet 1945 spreds ett diktat från kommunistpartiet i Sovjetunionen: Tidigare generationer skulle hållas medgörliga i byggandet av socialismen. Men då de redan var hopplöst fast i förkrigstidens borgerliga samhälle stod hoppet till barnen och ungdomen som ännu var obefläckade av ”reaktionära krafter”.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I sin bok ”The crushing of Eastern Europe” (Anchor Books 2012) beskriver historikern och journalisten Anne Applebaum hur det gick till när en rad länder i Östeuropa stöptes om av det nya kommunistiska styret efter kriget. Förutom att hela processen var synnerligen brutal så präglades den av en oerhörd möda som ägnades åt att forma barn och ungdomar från tidig ålder.

Alla former av privata skolor, förskolor och speciella pedagogiska inriktningar förbjöds omedelbart. Progressiv pedagogik, lanserad under 1920-talet av liberala och socialistiska pedagoger, försvann prompt. De gamla barnböckerna skulle också makuleras. Nya böcker skulle skrivas och gamla böcker fick skrivas om. Den polska barnboken om geten Matolek genomgick exempelvis en ordentlig revision för att bättre passa en marxistisk barnuppfostran. Matolek fick inte längre ge guld till de fattiga barnen – ty fattiga fanns inte längre under kommunismen.

Många förenas i att de betraktar barnet som ett oskrivet blad. Ett tomt kärl som måste fyllas för att rätt framtid ska äga rum. Det finns enligt detta tankesätt få eller inga medfödda egenskaper eller karaktärsdrag, människor är i grunden lika, oavsett kön och genetisk bakgrund. Allt det en människa uppvisar som fullvuxen är vad hon har lärt sig som barn. Det är därför totalitära ideologier lägger så stor tyngdpunkt på barnens formativa ålder, de utgör ideologins framtid, ännu obefläckade och rena.

Men idén om det tomma kärlet har också betydligt mer frihetliga rötter. Den liberale filosofen John Locke betraktade den oskrivna människan som ett argument för att det inga skäl fanns att anse att människor naturligt föddes med en större uppsättning privilegier än någon annan. 

Vi var födda jämlikar, ansåg Locke, och det som gör oss till människor är våra samlade upplevelser. Men det är en sak att vi alla, när vi föds, bör få lika rättigheter – en annan att vi föds lika. Den idé Locke introducerade var att människan är född jämlik i samhällets ögon och att vår hudfärg, ursprung eller familj inte bör avgöra våra rättigheter och möjligheter i livet. 

Det som hände på 1900-talet, då det oskrivna bladet blev en utgångspunkt för kommunistisk totalitarism, var att Lockes idé perverterades. Insikten att vi är födda jämlikar drogs ett varv till. Människan befläckades i livet av en serie negativa impulser som girighet och fåfänga. 

Kommunisterna såg ett tomt kärl som erbjöd en möjlighet att skapa ett perfekt samhälle befolkat av den noggrant utformade människan, ”Homo Sovieticus”. Just denna totalitära tendens är i dag död och begraven. Men uppfattningen om det tomma kärlet som ska fyllas, lever kvar.

Det är sexton år sedan den kanadensisk-amerikanske psykologen och författaren Steven Pinker utkom med boken ”The Blank Slate: The modern denial of human nature” (Penguin books 2002) i vilken han kritiserade uppfattningen att människor är födda som tomma ark som familjen, skolan, samhället och politiken sedan fyller med allt innehåll. Som Pinker visade återfanns uppfattningen om det tomma arket inte bara inom de totalitära ideologierna, även inom demokratisk höger och vänster levde det kvar en seglivad myt om människans totala formbarhet. 

Numera är det alltså snarast uttryck för en progressiv, fin och frihetlig tanke att hävda att människans beteende helt avgörs av sociala konstruktioner. Då kan vi, genom att dekonstruera dessa, frigöra människan från förtryckande och skadliga sociala normer. 
Men även om sociala normer spelar stor roll i våra liv - de utgör kittet i våra kulturer och samhällen - måste de förstås mot bakgrund av att mycket i människans beteende och förmågor inte härrör ur konsumtionssamhällets subtila påverkan eller sociala könsnormer som det ofta påstås i vår samtid. Vi är något mer än summan av de sociala interaktioner som formar vårt liv. 

Vårt genetiska arv påverkar vårt temperament, sätt att vara, förmågor och brister, böjelser och intressen. Givetvis kan miljön stjälpa eller hjälpa, förstärka eller minska påverkan från olika medfödda egenskaper. Men som mycket neuropsykologisk forskning visat, är små skillnader i vår biologiska uppbyggnad avgörande för hur vi blir som människor. 

Fundera ett slag på vad tanken om att allt är sociala konstruktioner får för konsekvenser för de som upplever sig vara födda med fel kön. Eller de som är bi- eller homosexuella. Är det sociala konstruktioner utan bäring i en fysiologisk och kroppslig verklighet? Innebär det också, vilket en del religiösa fundamentalister ansett, att sexuella läggningar är något som kan avprogrammeras eller ”botas”?

På ett sätt är tanken att allt är sociala konstruktioner hoppfull – det innebär att allt med vilja och arbete kan förändras. Men ju mer vi lär oss om evolutionen, och vår del i den, inser vi att mycket som vi trodde vara sentida påhitt har uråldriga rötter och – visar det sig – inte är så enkelt att förändra. 

Steven Pinker förklarade, efter att ha skrivit ”The Blank State”, att ett av skälen till att han skrev boken var kritiken han fått, både från vänster och från höger, mot sina tidigare böcker om människans drivkrafter och evolutionära utveckling.

Högern som kritiserat Pinker ansåg att det var farligt att hävda att människan redan var född med egenskaper som kunde avgöra sådant som moral, medkänsla och rättfärdighet – det var ju religionens och den moraliska uppfostrans roll att forma. Och skulle inte människor börja skylla på sina gener när de begick brott, i stället för att de hölls moraliskt ansvariga för sina handlingar? 

Medan vänstern som kritiserade Pinker ansåg att hans, påstått biologiska enkelspårighet, gick på tvärs med uppfattningen att män och kvinnor i grund och botten var lika och att det enda som skiljer och hämmar oss är de sociala konstruktionerna.

Men slutsatserna av ”The Blank Slate” var egentligen inte så kategoriska. Att det finns mycket som är oföränderligt och förutbestämt innebär inte att människor inte är kapabla att hantera sina egenskaper. Eller att samhällen bör hålla människor fjättrade vid sina genetiska arv. 

Snarare kan en ökad ödmjukhet inför det medfödda skapa en större förståelse för vad som är möjligt att förändra och vad som helt enkelt är beståndsdelar i vår medfödda individualitet - en gräns för den moraliska, religiösa och politiska påverkan på människan.

Det finns en befogad rädsla för att det halvfyllda kärlet innebär att vi måste acceptera ojämlikhet mellan människor. Men det är skillnad på olikheter och ojämlikheter. Visserligen kan olikheter mellan människor leda till ojämlikhet. Men det är också skälet till att vi har anständiga samhällen som arbetar för att alla barn, oavsett vad de bär med sig hemifrån i termer av arv och ursprung, får lika goda förutsättningar.

Lika rimligt som att det finns en aktiv medvetenhet om att vi inte är födda jämlika, och därför bör beredas ett liv med jämlika förutsättningar, måste det finnas en samhällelig ödmjukhet inför människans olikhet och individualism. En sann mångfald som i det vuxna livet innebär att vi fattar en rad beslut i livet som leder till olika resultat – varav vissa anses ologiska eller ojämnställda i det rådande samhällsklimatet.

En lärdom från det som hände när Östeuropa krossades av Sovjetkommunismen var att människor inte var så formbara. Trots att de från tidiga år hjärntvättats och berövats möjligheten att fritt förverkliga sig valde de, tids nog och i mån av möjligheter, en rad olika livsval som gick på tvärs med vad en perfekt Homo Sovieticus skulle ha gjort.

Den sociala ingenjörskonsten har tagit sig väldigt stora friheter i formandet av människan. En ökad förståelse för detta skulle nog dämpa den intensitet med vilken dessa ideologer, även i vår tid, söker omstöpa generationer av unga. Att få vara den man är, med sina brister och styrkor och märkliga val i livet är inte perfekt enligt någon utopisk idealbild av människan. Men hur ofta har egentligen politiska utopier slutat väl?

Mest läst