I en artikelserie försöker Kommunistiska partiets tidning Proletären att se bortom ”propagandan” och ”myterna” som omgärdar Nordkorea. Reportaget påminner om de reportage som gjordes bakom järnridån på 1950-talet där framgångarna och välståndet i Sovjetunionen skulle kontrasteras mot lögnerna i väst.
Vissa saker förblir oföränderliga i politiken. Till dessa hör att Proletären med jämna mellanrum försöker rehabilitera kommunistiska haverier genom att se bortom ”propagandan”. Än lever hoppet kvar om att hundra år av humanitära och politiska tragedier ska ges ett nytt försök.
Kommunistiska partiet har en märklig roll i Sverige. Trots att partiet är ett i stort sett ickereformerat marxist-leninistiskt parti som utan omsvep anser att det som uppnåddes i Sovjetunionen var ”enastående” ges dess företrädare frikort i svensk offentlighet.
Kändisar som öppet ger sitt stöd till kommunistregimer eller offentligt samarbetet med Kommunistiska partiet ifrågasätts sällan. Hur ofta får Mikael Wiehe kritiska frågor om sitt stöd till den kubanska kommunistregimen, ett land där oppositionella fängslas? När ställdes senast den uppburna fotbollstränaren Pia Sundhage mot väggen och tillfrågades hur hon ställer sig till kommunismens förbrytelser mot de östeuropeiska folken? Deras politiska övertygelser fladdrar förbi som obetydliga biografiska detaljer.
Det hela vore väl inte så förargligt om Kommunistiska partiet betraktades som någon sorts avancerad performancekonst eller lajv. Men det handlar om ett parti med en förmåga att konsekvent ställa sig på de vidrigaste regimernas sida. Ett parti som betraktar sina band till Sovjetunionen med stolthet och som avvisar uppmärksammande av kommunismens offer med att det är imperialistisk och kapitalisktisk propaganda.
I Sverige är minsta antydan till högerexremism noga rapporterad och kritiserad. Det är ett sundhetstecken och bör vara grundläggande i varje modern demokratisk stat. Flatheten inför kommunismens anhängare är däremot ett, även fortsättningsvis, svenskt mysterium.
Rättelse: I en tidigare version av denna text påstods att Mikael Wiehe är medlem i Kommunistiska partiet. Detta stämmer inte. Wiehe har enligt egen utsago aldrig varit medlem i ett politiskt parti.
