Det är inte kul att se sin bil brinna upp. Det kanske rentav gör att man vill flytta till ett område där gäng och huliganer inte ägnar sig åt egendomsförstörelse. Men när ett parti i en valfilm faktiskt använder sig av bilbränder som en illustration av ett problem, då får vi inte en seriös diskussion om hur boende i vissa stadsdelar är otrygga och får se sina ägodelar förstörda. Vi får ett samtal om ”Bilden av Göteborg”.
P3 nyheter skrevatt Moderaterna i Göteborg valde bilder från Kanada och inte Sverige för att illustrera brinnande bilar i en uppmärksammad valfilm. SVT:s ”granskning” landade i att Moderaterna använt inköptgenrematerial för att illustrera ett fenomen som existerar i Göteborg.
”Anmärkningsvärt” kommenterade kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson (S). Är det anmärkningsvärt, eller rentav värt en nyhetsartikel att SVT gör precis samma sak – på en systematisk skala? I en artikel om halka i Örebro bildsatte man exempelvis med en bild från Norge. Borde SVT sluta använda genrebilder?
Liberalernas kommunfullmäktigeledamot Axel Darvik hävdar att ”Moderaternas valfilm skrämmer väljarna”. Med vad? Klipp på brinnande bilar? Faktiska brinnande bilar är garanterat mer skrämmande än inspelningar kan jag meddela Darvik.
MSB:s statistik visar en ökning i Göteborg från 16 fall av brinnande år 1998 till 180 enskilda händelser under 2009. 2017 minskade enligt Räddningstjänsten i Göteborg antalet till "endast" 67 fall.
I ett diskursanalytiskt inlägg av rang konstaterar statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors att: ”Genom att lyfta fram just de frågorna så hamnar fokus i valrörelsen mer på problemen i samhället”.Nähä. Även S-märkte statsvetarkollegan Ulf Bjereld kommenterade händelsen med orden att det rör sig om en ”extrem svartmålning av Göteborg”. Utanför statsvetenskapen på Sprängkullsgatan skjuts det rätt lite. Jag förstår att han inte känner igen sig.
Skribenten Alex Schulman skriver att han ”ryser in i märgen”. Inte för att jihadister från Göteborg anslutit sig till pågående folkmord (för att nu återvända till Sverige ), inte för att barn av bilbomber dödats mitt på ljusa dagen i Torslanda, inte för att folks ägodelar brunnit upp – nej för att ”tonläget” har förändrats. Och för att en skildring av hur folk har det jävligt innebär en ”positionering intill Sverigedemokraterna”. Är det verkligheten eller Moderaternas valfilm som orsakat denna tektoniska förskjutning av alla berättelser?
Bilden av Göteborg skiljer sig rätt mycket åt om man är förskolepersonal i Biskopsgården som måste skicka in barnen för att det skjuts, ”Vi börjar bli vana”, som en pedagog uttryckte det i samtal med Göteborg Direkt, eller om man som oroad och väletablerad samhällsdebattör med pannan i djupa veck har tid att oja sig över ”svartmålning”.
Kom ned från era diskursanalytiska höga hästar! Att ett parti skruvar till sin kommunikation för att uppmärksamma vad just de vill prioritera politiskt är inte konstigt. Och att Moderaterna lägger krut på just lag och ordning är en lågoddsare om något. Det är ett område där väljarna råkar ha stort förtroende för dem. Och med tanke på att just lag och ordning är väljarnas just nu viktigaste valfråga (19% procent prioriterar den högst enligt en färsk Demoskopmätning) kanske det inte är så underligt att det är läge att göra dylika filmer.
Nej, givetvis var inte allt i Göteborg bättre förr som Moderaterna låter påskina i valfilmen.En folktom och ekonomiskt svag stadskärna, utflyttning till kranskommuner, nedläggningar av viktiga industrier samt ett långvarigt vanstyre gjorde inget muntert Göteborg på 1980-talet.
Men det kan, rent objektivt, både blivit bättre och sämre i en stad. Inte sällan idealiserar Socialdemokrater och Vänsterpartister en tid då skatterna var skyhöga, privata alternativ fåtaliga och staten gigantisk. Det är, likt många andra nostalgiska tillbakablickar mot en svunnen tid, ett idealiserat minne, i likhet med vad Moderaterna i viss mån ägnar sig åt.
Men nog kan det vara värt att ta tillfället i akt att diskutera göteborgska klasskillnader (ett tips: bilbränderna äger inte rum i innerstan!) och den stora skillnaden i faktisk trygghet som många göteborgare upplever, i stället för att förfasa sig över den diskursiva, och faktiska, bildsättningen av staden.