Att en av Socialdemokraternas mest tunga och synliga politiker lämnar partiet för ett litet lokalt uppstickarparti är inget annat än sensationellt. Jahja Zeqiraj (Dem) uppger själv att han gick in i ett folkrörelseparti men lämnar ett parti utan visioner och handlingskraft. ”Det var ett enkelt val” säger han. Hans kritik mot kommunstyrelsens ordförande, Ann-Sofie Hermansson (S) är tung.
Politiker skyr risktagande när det kommer till den egna karriären. Att sticka ut hakan kostar och att göra ett parti- eller karriärbyte kan floppa. Därför är det trygga och, för många, enda rimliga att sitta still i båten och bevaka sin position. Man får stå ut med att ledningen är handlingsförlamad eller inte kan prioritera rätt – vilket länge har varit fallet med Socialdemokraterna i Göteborg.
Det finns ingen garanti att Demokraterna lyckas komma över spärren i höstens val. Just på grund av det är Zeqirajs partibyte så uppseendeväckande. Henrik Munck, som nu också ansluter sig till Demokraterna, har redan, genom att vara frispråkig i Västlänksfrågan och medvetet gått emot sitt eget parti, tagit konsekvenserna av sitt handlande. Hans medlemskap i Demokraterna är därför ingen högoddsare. Han har inget att förlora politiskt i nuläget.
Demokraterna är till skillnad från Vägvalet inte ett parti grundat på ett avgränsat politikområde. Rötterna är likartade men i Demokraternas fall har man ett, från början, bredare politiskt program som berör alltifrån tryggheten i Göteborg till kommunens barnomsorg.
Det här är både en fördel och nackdel. Fördel då det innebär att mer helgjutet alternativ till de två klassiska blocken inom göteborgspolitiken, en nackdel eftersom det är svårare för partiet att hamra in ett budskap hos väljarna. I synnerhet med blott ett halvår kvar till valet. Med en bred politik kan inte någon väljare på en halv minut svara på vad Demokraterna vill; förutom att de är ett alternativ till den rådande politiska ordningen, representerad av såväl de rödgrönrosa som den borgerliga oppositionen.
Men tydligt är att det finns ett sug efter förändring i Göteborg. Motståndet mot Västlänken försvinner inte. Samtidigt är utvecklingen av stadens kollektivtrafik extremt eftersatt. Det här skär sig. Det ska byggas dyr infrastruktur för den lilla gruppen pendlare (som visserligen växer, på grund av utglesning) medan göteborgarna fortsätter trängas.
Samtidigt drabbas kommunen då välbeställd medelklass flyttar ut och skatteunderlaget dräneras. Segregationen är oerhörd och såväl skola som barnomsorg dras med stora personalproblem. Sammantaget framträder en bild av en stad som förtjänar att må så mycket bättre.
Demokraterna säger att de har svaren på de här frågorna. De återstår att se om göteborgarna håller med dem. Men Wannholts förmåga att samla begåvade och erfarna människor runt sig är imponerande, det går inte att ifrågasätta. Det som förenar dessa personer som söker sig till Demokraterna tycks vara en genuin vilja att förändra Göteborg. Det är knappast populism, vilket Ann-Sofie Hermansson så lumpet försökte klistra på partiet, utan politisk idealism. Göteborg är inte lätt att förändra, men vi ska vara tacksamma att några verkligen försöker.
