Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Upprivande. Ännu en utvisning med poliseskort efter lång väntan.
Upprivande. Ännu en utvisning med poliseskort efter lång väntan.

Cwejman: Dags för en ny svensk migrationspolitik

Svensk migrationspolitik har sedan länge slutat fungera som det var tänkt. Den bör ersättas med ett kvotbaserat system likt det kanadensiska.

De senaste dagarna har ett tiotal unga afghaner förts till Landvetter flygplats för att utvisas till ett land som många av dem aldrig har bott i. Människor som har rest över halva världen med förhoppningen om att få stanna i Sverige. Men ryktet om att Sverige var öppet för alla visade sig inte stämma.

Det inträffade påminner en hel del om det som just nu äger rum i Kanada. I augusti månad publicerade den kanadensiske premiärministern Justin Trudeau ett inlägg på Twitter som delades hundratusentals gånger. Budskapet i inlägget var riktat till världens migranter: Kom till Kanada! Trudeaus inlägg hörsammades direkt.

Omkring 10 000 personer, främst haitiska flyktingar som befann sig i USA, passerade den kanadensiska gränsen med hopp om att få stanna. 

Problemet för migranterna som lyssnat till Trudeaus uppmaning är att möjligheterna att söka asyl på plats i Kanada är obefintliga om asyl redan sökts i USA. Detta på grund av "Safe third country agreement" som fungerar likt den europeiska Dublinförordningen. Merparten av Haitierna kommer nu, likt afghanerna i Kållered, att deporteras.

Trudeau har gjort det många europeiska politiker, däribland Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt, gjort tidigare: signalerat en sak i retoriken (alla är välkomna), för att sedan i praktiken slänga igen dörren i ansiktet på många av de asylsökande som faktiskt har tagit sig till landet. 

Efter att haitierna, till gränspolisens stora förtret, anlänt på illegal väg förklarade Trudeau, denna gång mindre twitterspontant, att: "Samtidigt som vi välkomnar och uppmuntrar nykomlingar, så är vi ett land med lagar”. Trudeau insåg, något sent, att landet han styr bygger på en migrationspolitik vars utformning inte kan styras från Twitter.

Att passera gränsen illegalt skulle inte innebära någon gräddfil förklarade premiärministern. Trudeaus snabba korrigering sätter ljus på en egenskap som den kanadensiska migrationspolitiken länge präglats av och som särskiljer landet från Sverige: Kanada är öppet för migration men under ordnade former. Att han själv glömde det är han inte ensam om, migrationspolitik hanteras ofta på ett sätt i den politiska retoriken och ett annat i praktiken. 

Tidigt 2010-tal var Kanadas integrationspolitik vida omtalad i Sverige. Det släpptes böcker, artiklar skrevs på löpande band och dåvarande integrationsministern, Erik Ullenhag (L), lyfte landet som ett föredöme. Det som fattades i diskussionerna var Kanadas migrationspolitik. Vilket var märkligt. Migrationspolitiken sätter förutsättningarna för integrationspolitiken. 

Det som utmärker Kanadas migrationspolitik är att regeringen från år till år bestämmer kvoter för olika migrantgrupper. För år 2017 ställde den kanadensiska regeringen exempelvis upp följande mål: 172 500 ekonomiska migranter. Dessa tas emot genom ett poängbaserat system där migrantens utbildningsnivå, språkkunskaper, kapital och möjligheter till arbete i Kanada bedöms på en skala.

Den andra kvoten bestående av 84 000 personer utgörs främst av familjeåterföreningar till de som anlänt via poängsystemet eller som kvotflyktingar. Den sista kategorin är flyktingar och innevarande år uppgår kvoten till 43 500 personer. De som tillhör denna kvot är i främsta hand utvalda genom FN-organet UNHCR. Ytterligare en grupp väljs genom systemet "In-Canada asylum program", vilket är motsvarigheten till att söka asyl på plats i Kanada, en i sammanhanget försumbar andel.

Ett annat sätt att hamna inom flyktingkvoten som fastställs årligen är att hitta en sponsor. Denna sponsor kan vara ett företag, en organisation eller ett förbund som under ett år förbinder sig att sörja för flyktingens hjälpbehov. Ofta handlar det om religiösa samfund eller organisationer baserade på etnisk och kulturell grund. 

Detta system skapar från början av integrationsprocessen band mellan det kanadensiska samhället och migranten. Dessutom avlastas den offentliga sektorn. Den kanadensiska mottagandekapaciteten kan gå upp eller ned, beroende på välfärdssystemets resurser och antalet sponsorer som ställer upp med hjälp.

Hela migrationspolitiken förbereder samhället på utmaningen av att ta emot nya kanadensare. Detta gällde i högsta grad även när Kanada tog emot 25 000 syrier under år 2016. Antalet bestämdes av regeringen som en engångskvot med anledning av kriget i Syrien. Dessa 25 000 var inte personer som hade lyckats ta sig till Kanada, utan de som var i störst behov av hjälp. 

Dessutom var omkring 10 000 av personerna som ingick denna engångskvot sponsrade av privata organisationer och grupper inom Kanada. Flyktingarna undersöktes medicinskt med hjälp av FN på plats i flyktingläger i Libanon och Jordanien. De genomgick även en säkerhetskontroll innan avfärden, för att undvika kopplingar till fundamentalistiska rörelser.

Möjligheten att planera för mottagandet på det vis som gjordes med syrierna har medfört att köns- och åldersfördelningen bland Kanadas flyktingar varit betydligt mer välbalanserad och heterogen än den mansdominerade grupp som kom till Sverige under 2015. 

När den Trudeauledda regeringen bestämde sig för att ta emot syrierna direkt från flyktinglägren meddelade man samtidigt att ensamkommande män inte var aktuella, så länge de inte var homosexuella och flydde undan förtryck. Motiveringen var att ensamma män utan familjer utgjorde en potentiell säkerhetsrisk. Utöver att det beslutet var kortsiktigt klokt ur ett säkerhetsperspektiv skapade det dessutom en långsiktighet i mottagandet: Kanada har, till skillnad från Sverige, ingen omfattande grupp unga nyanlända singelmän utan sysselsättning.

Det kanadensiska systemet bygger på förutsägbarhet, som helt saknats i svensk migrationspolitik, och en överensstämmelse mellan kapacitet och mottagande – även det har varit främmande i den svenska migrationspolitiken. Medan det kanadensiska systemet har kännetecknats av att vara proaktivt har det svenska systemet präglats av panikartad reaktivitet. 

Genom att bibehålla ordning i systemet kan Kanada hjälpa de som är i störst behov av hjälp, inte de som har haft råd att betala flyktingsmugglare och fysisk ork att ta sig till Kanada. 

Det svenska asylsystemet hänger just nu på tillfälliga gränskontroller som snart måste tas bort, ett överbelastat Migrationsverk som inte förmår fullfölja utredningarna tillräckligt noga och inom rimlig tid. 

Dessutom läggs en stor börda på en redan överarbetad polismyndighet som inte hinner med att verkställa utvisningar. Det är knappast tecken på en fungerande och långsiktigt hållbart politik. En ordning som dessutom medför att tusentals migranter går under jorden och lever parallellt med det svenska samhället. 

Till Sverige har migranter systematiskt lockats med något som vi inte kan leva upp till. Ett system som skapat enorm osäkerhet för tusentals människor som har fått sitta och vänta i år på beslut från Migrationsverket. En signal har skickats till migranter, en annan verklighet har mött dem i Sverige. 

Det kanadensiska systemet skickar, förutom Trudeaus twitterfadäs, inga sådana signaler. I stället förlitar man sig på att UNHCR kan göra ett behovsprövat urval som sedan matchas mot den årliga kvoten. Att både Centerpartiet och Moderaterna gläntat på dörren till ett kvotsystem är därför bara positivt. 

För tyvärr befinner sig Sverige alltjämt i migrationspolitiskt limbo. Vi har en politik som, retoriskt i varje fall, berömmer sig med att vara öppen, generös och humanistisk. Utvisningarna, som vi bland annat blivit vittne till i Kållered, har talat ett annat språk: vi har välkomnat med ena handen och utvisat med andra. 

Systemet, som grundas i asylrättens okränkbarhet, är teoretiskt god men praktiskt misslyckad. Det skapar oförutsägbarhet, för såväl den som söker sig till landet som för myndigheterna. Det är dags att lära av Kanada och införa en migrationspolitik som både är ansvarsfull, långsiktigt hållbar och som förmår hjälpa de mest behövande, inte primärt de som haft förmånen att ta sig till Sverige.

Mest läst