Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Cwejman: Bara Trump kunde ha blivit polare med Kim Jong-un

De som klagar på Trump kan väl efter toppmötet i Singapore med Kim Jong-un passa på att glädjas över den enda gång hans maniska manér faktiskt leder till något positivt.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

President Richard Nixon var en hårdför antikommunist som aldrig förväntades vika sig en tum för fienden. Därför väntades det heller inte av honom att han skulle vara den som faktiskt öppnade för relationer med den kinesiska regimen. 

Ingen kunde därför heller invända mot Nixons uppriktighet (som annars, med rätta, var kraftigt ifrågasatt) när han väl satte sig vid förhandlingsbordet med Mao-Tse Tung. Nog för att han utnyttjade faktumet att Kina hamnat på kant med Sovjetunionen – men han genomförde faktiskt en epokgörande resa.

President Donald Trump har i Singapore, där han träffat Nordkoreas diktator, Kim Jong-un haft sitt Nixonmoment. Ingen amerikansk president har tidigare träffat en nordkoreansk ledare. Det är, oavsett vad man tycker om Trump, ett framsteg i relationerna med den totalitära regimen.

De tvära kastens politik tycks ha fungerat på någon nivå. Till skillnad från Obamas diplomatiska ton har Trump tagit vartenda tillfälle han fått att förolämpa Kim Jong-un. ”En galning” är kanske det snällaste han sagt. ”Sjuk hundvalp” tillhör de mer kreativa benämningarna. Nu är Kim Jong-un ”stark”, ”smart” och en ”fantastisk förhandlare” enligt Trump.  

Resultaten av mötet är rent symboliska. Nordkorea kommer inte släppa sina kärnvapen. Det är den enda långsiktiga överlevnadschans regimen har. Men det potentiella resultatet av mötet i Singapore är inte demokratisering, öppning för omvärlden eller ens nedrustning. Det är nedkylning och kanske, på horisonten, ett fredsavtal mellan USA, Sydkorea och Nordkorea. Länder som tekniskt sett fortfarande befinner sig i ett tillstånd av krig som pågått sedan 1950.

Det borde väl vara något att glädjas över för den som minns den apokalyptiska stämning som rådde bara för något år sedan. Tydligen inte. I Sverige påminner missunnsamheten om en magsur svärmor ur en Dickensroman som inte kan glädjas över att dotterns burduse arbetarmake äntligen lyckats med något. SVT:s utrikeskommentator Erika Bjerström dömde ut mötet som en ”spektakulär show med magert resultat” (SVT 12/6). 

Detta efter att två ledare som nyligen hotat med att rikta kärnvapenstridsspetsar mot varandra nu håller om varandra och skrattar. Det spelar ingen roll att de konkreta resultaten var obefintliga. Det spelar inte ens någon roll om Kim Jong-un är fullständigt opålitlig. Vilket han bevisligen är. En egenskap han för övrigt delar med sin nya polare. Att överhuvudtaget mötet ägde rum är betydelsefullt.

De praktiska detaljerna i förhandlingarna kommer Trump ändå inte att hamra ut. Det är upp till utrikesministern Mike Pompeo att sköta. De löften som kastats omkring inför mötet påminner för övrigt om förhoppningarna som följde på förhandlingarna mellan? 1992, 1994 och 2005 – som alla misslyckades. 

Det viktiga i sammanhanget är symboliken och den vaga förhoppningen att något så ytligt som att två dårfinkar hittar varandra lyckas uppnå något som åratal av försiktiga hot och positionsförflyttningar inte gjort. 

De som klagar på Trump nu, och de är många till antalet, är däremot tysta om vad som egentligen borde skett. Det är förståeligt. För det är knappast som att det finns någon ännu oprövad taktik på lager. Mer sanktioner? I stort sett alla som finns har prövats. De som inte använts blockeras av den enda handelspartner Nordkorea egentligen är beroende av, Kina. Hot om krig? Knappast en framkomlig väg när Nordkoreas samlade artilleripjäser pekar mot Seoul.

Varken hot, förolämpningar eller sanktioner fungerar särskilt väl. Kanske kan en osannolik vänskap, som tagen ur ett avsnitt av animerade tv-serien South Park, göra det. Och de som klagar på Trump i denna stund skulle väl kunna passa på att glädjas över den enda gång hans maniska manér faktiskt leder till något positivt.

För även Nixon, skurk som han var på många vis, gjorde gott. För att häpnadsväckande och osannolika saker ska ske krävs ibland personer som inte följer politikens vedertagna lagar. Kanske kunde bara just Donald Trump träffat Kim Jong-un.

Mest läst