När Göteborg får statliga pengar då står Göteborgspolitikerna med mössan i hand och tackar och tar emot. Det är sedan gammalt. Det är en stark – och rimlig - drivkraft hos Göteborgspolitiker att kanalisera statliga pengar till Västsverige och försvara dessa slantar när de väl landat.
Men även för politiker som är förespråkare av Västlänken borde det framstå som ologiskt med en kostsam och problemtyngd tågtunnel när de pengar som Göteborg och Västsverige behöver nu uteblir. Satsningar som krävs för att Västlänken, ens teoretiskt, ska nå de mål om kapacitetsökning och samhällsnytta som vi blivit lovade under alla år.
I stället för att då ifrågasätta fördelarna med Västlänken har man hållit kursen och envetet upprepat samma budskap. Om och om igen. Stadens ledande politiker, Ann-Sofie Hermansson (S) förklarade nyligen fördelen med Västlänken med att det blir: ”lättare att ta sig till skolan, till jobbet och till kompisarna”. Omvärlden rör sig, problem med Västlänken uppdagas, en debatt pågår. Men från stans tyngsta politiker är det som om inget hänt. Man hoppas väl fortfarande att motståndet ska tyna.
De uppenbara bristerna med Västlänken har radats upp i sådant antal att det faktiskt kräver mer från Västlänksförespråkarna i kommunfullmäktige än att de upprepar samma gamla slitna argument om samhällsnytta. Den striden som de ansvariga politikerna borde ta hanteras i stället av Trafikverkets företrädare.
Det är en märklig ordning. Denna myndighet, vars främsta uppgift är att utföra politikernas uppdrag, har av någon anledning blivit en opinionsbildande part i målet. ”Det är svårt att förklara för dem som inget begriper” förklarade Västlänkens projektledare Bo Larsson i samtal med GP om de som inte hörsammat predikan om Västlänkens fördelar (4/3). Starka ord från någon som kablat ut en siffra om kapacitetsökningar efter Västlänken som inte stämmer, vilket GP visat i sin senaste granskning av Västlänken.
När väl historien om Västlänken skrivs kommer det inte bara vara en berättelse om politiker som inte lyssnade på medborgarna som kommer på pränt. Frågan kommer även ställas om hur Göteborg hamnade med den sämsta av alla möjliga lösningar – givet att det inte var det enda alternativet.
När besluten fattades, för snart tretton år sedan, uppgav kommunalrådet, Anneli Hulthén (S), för Styrgruppen i arbetet med Järnvägsutredningen för Västlänken, att några andra alternativ än en tågtunnel inte var aktuella för kommmunstyrelsen. Det så kallade förstärkningsalternativet, som skulle öka kapaciteten i Göteborgs säckstation och var ett av de potentiella alternativen, förkastades enligt Hulthén helt av kommunstyrelsen.
Något beslut från kommunstyrelsen om detta saknas däremot. Hade Hulthén inte fintat såväl politiker som tjänstemän för många år sedan hade vi sannolikt inte varit där vi är idag med ett antal år av uppslitande bråk i ryggen. Nu framstår det i stället som att styrgruppen för tretton år sedan av Hulthén ställdes inför fullbordat faktum.
Priset får vi betala än idag. Och det spelar ingen roll att Västlänksfrågan rent praktiskt numera är en juridisk och inte politisk fråga. Byggandet, oavsett när och om det inleds, kommer att nagelfaras. Konsekvenserna för trafiken, fastigheterna, miljön och hälsa kommer följas upp noga – av såväl journalister som civilsamhället. Och det är precis så det ska vara.
Men för de Göteborgspolitiker som ihärdigt fortsätter att sjunga Västlänkens lov vore det kanske på sin plats med en gnutta ödmjukhet nu. Det innebär ingen prestigeförlust att faktiskt erkänna fel. Än är det inte försent, och det enda man riskerar är att några göteborgare återfår tron på att politiken anpassar sig efter verkligheten och inte väljer och vrakar bland fakta för att passa den politiska visionen.
