Vapenstilleståndet i Göteborgs undre värld varade nästan i en hel månad. Sedan avrättades två personer med kopplingar till våldsbaronerna och gängträsket inom loppet av tio timmar. En tredje person skottskadades. Så skrevs nya blodiga kapitel i gängkrigens dödligt infantila hämndspiral.
Blodbadet på Vårväderstorget för en månad sedan skapade en debatt om utanförskap. Orättvisans grymma näve som kväver varje tillstymmelse till social rörlighet, och så vidare. Mytbildningen och den ofrivilliga romantiseringen av utanförskapet spred sina vingar, och sedan störtdök sanningen rakt ner mot avgrunden. Därför finns det anledning att återigen ifrågasätta gulle-gullandet med utanförskapet.
Men först en brasklapp: jo, visst, utanförskapet spelar en viss roll. I den nya antologin "Klassresan" (Bertil Ohlininstitutet) reser journalisten Cecilia Garme till England för att försöka ta reda på vad det brittiska skolsystemet lyckats med som den svenska välfärden gått bet på. Garme tar sig till den våldshärjade stadsdelen Hackney i östra London, "en länge våldshärjad stadsdel befolkad av sex kriminella gäng och en fattig, lågutbildad, invandrad befolkning." Ett enkelt nyhetssök bekräftar bilden: så sent som för tio dagar sedan blev en 45-årig man knivhuggen i nacken.
Garme blir helt häpen när hon upptäcker att eleverna diskuterar poesi med ur svenskt mått mätt avancerade begrepp och ställer sig frågan: "Hur har England av alla länder, alla klassamhällens moder, lyckats skapa skolor där barn med hög risk att bli ligister i stället låter som Horace Engdahl?".
Svaret finns delvis i klassrummet. I bildning som en biljett till sin egen erövrade klassresa. Den som var och en måste göra sig förtjänt av. Den vars värde överstiger slutmålet. Men svaret finns också i engagerade elevvårdsteam som ser det som en större integritetskränkning att inte engagera sig i personers liv, än att riskera att bli för närgången. Kränkningen ligger i misslyckandet, inte i ansatsen.
Garmes reportage påminner oss om att mytbildningen kring utanförskapet är försåtlig. Det är nämligen välmeningens förbannelse som är utanförskapets garant. Den som skapar ursäkter genom missriktad förståelse.
För ett par dagar sedan skrev GP på nyhetsplats om en 26-årig gangster i Vårvädersligan som nu åtalas för grov penningtvätt. Han är en av de fyra som påstås styra kvartersimperiet i södra Biskopsgården. I februari överlämnade han en skokartong till en 23-årig kamrat på Centralstationen i Göteborg. I den fanns 518 400 kronor. Över en halv mille.
Det var heller inte första gången han ertappats med mycket pengar på fickan. I höstas greps han i en bil utanför Lund. I den fanns 239 400 kronor i kontanter. Han har helt saknat registrerad inkomst de senaste åren. Det är inte som om innehållet i myten om utanförskap inte lönar sig. Dessutom kan man komma väldigt långt ifrån sitt självpåtagna utanförskap med en kvarts miljon på fickan.
Om en person är så pass driftig att den kan samla ihop en halv miljon kronor i en skokartong, inte tusan saknas det vare sig potential eller drivkraft. Det går ingen nöd på ett sådant påstått offer för utanförskapet. Det är ju inte de som saknar driv som hamnar i gäng och idkar kriminalitet. De drömmer ju om rikedom och respekt och är villiga att arbeta hårt för det. De är motiverade, de vet vad de vill. Dessa gangsters är inte marginaliserade. Det enda som skrämmer dessa män är ju rädslan för att få bra betyg i skolan. Varför går resten av samhället på de lögner som dessa individer försöker intala sig själva?
En missriktad förståelse för utanförskapet är i själva verket en förnedring. Sluta bejaka deras martyrskap, deras offerroll. Sluta frånta dem skyldigheten till ansvarstagande och därmed rätten till ett bättre liv. I sin ungdom så kräfva dessa pojkar våra tydliga krav. Det finns inga ursäkter. Utanförskapet behöver kamma sig.
