Den 27 december förra året presenterades Decemberöverenskommelsen. Det var en demokratisk nödlösning för att riket inte skulle kastas in i ett nyval som ingen ville ha. Sverigedemokraterna hade gjort klart att de skulle rösta ned varje budget som inte dansade efter deras pipa.
Decemberöverenskommelsen är sinnrikt konstruerad eftersom den vilar på politisk trovärdighet. Ingen vill bli Svarte-Petter och vara den som inte framstår som ansvarstagande och trovärdig. Det investerade politiska kapitalet är den enda motvikten mot att bryta det. Men trovärdighet och ansvarstagande är inte ett statiskt tillstånd.
Kapitalet kan minska eller öka i värde, beroende på hur denna icke-bindande politiska överenskommelse ter sig gentemot den politiska vardagen i övrigt. I samma stund som det blir minusränta på kontot för något av de partier som ingått överenskommelsen, så är den också förverkad. Blir någon fråga för ett enskilt parti för svår att hantera, då är Decemberöverenskommelsen inte starkare än sin svagaste länk.
Utöver att vara en ren formalia om att regeringen och alliansen skulle släppa igenom varandras budgetar beroende på vilket av blocken som var i regeringsställning, så stipulerades även tre sakpolitiska frågor som ansågs vara av överordnad vikt. Det skulle idkas både "samarbete" och föras "samtal" kring försvarspolitiken, pensionsfrågan och energin.
Försvarspolitiken är nu den första av Decemberöverenskommelsens tre grundläggande, sakpolitiska fundament som testas i verkligheten. Och det kan komma att bli skakigt: i går meddelade Moderaterna att de villkorar en försvarspolitisk överenskommelse inför perioden 2016-2020 med att regeringen tillsätter en utredning om svenskt Nato-medlemskap. Centerpartiet ställer dock inte samma krav.
Dessutom vill Moderaterna vill nu även höja försvarsanslagen till tio miljarder kontra regeringens bud om sex miljarder. Båda förslagen är långt ifrån de sexton miljarder som Försvarsmakten själva anmält behov av. Efter att Fredrik Reinfeldt benämnt försvaret som ett särintresse, är det nu betydligt lättare att driva klassisk försvarsvänlig moderat politik i opposition än i regeringsställning.
Ja, Moderaterna var till och med så ivriga att lägga sitt försvarspolitiska budgetförslag att de förekom ett samlat alliansförslag. De andra partierna togs på sängen av utspelet. Partiets behov att göra bot för gamla försvarssynder tar inte hänsyn till alliansens sammanhållning, på samma sätt som Moderaternas gamla försvarspolitik inte tog hänsyn till alliansens behov av en trovärdig försvarspolitik. Den gemensamma nämnaren i båda situationerna är moderaternas syn på försvarspolitiken som främst en moderat fråga, oavsett om partiet må vara negativt eller vänligt inställda till frågan i sig.
Att Anna Kinberg Batra nu villkorar en försvarsuppgörelse riskerar att urholka Decemberöverenskommelsen. Mäktar inte partierna med att enas i frågan blir det ännu svårare att enas om pensionerna och energipolitiken. Förtroendekapitalet gröps ur, och Decemberöverenskommelsen förlorar i värde. Det kan vara ett högst medvetet stresstest från Kinberg Batras sida som måste förvissa sig om att Socialdemokraterna är beredda att hedra överenskommelsen även i svåra tider. Och mäktar inte regeringen med att ära den nu, så kommer de aldrig orka ta ansvar för den i opposition.
Men Moderaternas nya försvarsutspel om både höjda anslag och att villkora en försvarsuppgörelse med en Nato-utredning visar att partiets försvarspolitik har blivit till ett särintresse. Moderaternas behov av profilering i frågan är av större vikt än att alliansen i gemensam front ska kunna möta regeringen an med ett samlat motbud. Det inger inte förtroende i en fråga där partiet desperat söker efter just förtroende.
