Tidigare i år: Det fick bli taxi ut till Biskopsgården, statsministern skulle landa och jag och min kollega hade bråttom. Rubrikerna var redan blodröda. Vansinnesdåd på en restaurang, med flera döda och sårade, var veckans stora nyhet.
Två journalister och en taxichaufför är som upplagt för ett korsförhör. ”Du måste ju se mycket.” – ”Hur är det att ta gig i Biskopsgården?” – ”Var kommer du ifrån, förresten?". Taxichauffören log. Den där sista frågan var troligtvis den mest vanliga frågan han fick. ”Irak”, blev svaret. ”Hur länge har du bott i Sverige?” - ”Sexton år” – ”Lång tid.” – ”Lång tid.”
Och sen: ”Vad tycker du om det som hänt i Biskopsgården?” Han tystnade, verkade välja sina ord. ”Vet ni”, började han, ”Det finns egentligen bara en sak som kan lösa allt det här". Jag och kollegan höll andan, vi visste nog båda två vad som var på väg: ”Sverigedemokraterna.”
Om det fanns någonting som kändes mer hopplöst än en besinningslös våldsorgie mitt under en TV-sänd fotbollsmatch på en helt vanlig restaurang, så var det nog en irakisk man som levt i Sverige i sexton år, och som nu deklarerat att han tänkte rösta på ett parti som enligt alla definitioner är främlingsfientligt. Om denna man, själva sinnebilden av en person som inte var önskad av det parti han tänkte rösta på, tänkte stödja dem, då kunde inget stoppa SD.
Det där samtalet har hängt med mig under hela våren. Det har återkommit alltmedan flera opinionsundersökningar visat på ökande siffror för ett parti som har större teflonegenskaper än Carl Bildt. Men det återkom i än högre grad när SVT tidigare i veckan rapporterade att sympatierna för SD i gruppen utrikesfödda har exploderat under det gångna året, enligt SCB. Stödet har ökat från 1,8 procent till 8,5 procent. Liknande siffror återfinns hos personer med två utrikes födda föräldrar, från 2 till 8 procent.
Det kan tyckas vara skenheligt att en invandrare som varit med om det som så många andra människor nu är med om, sympatiserar med ett parti som inte vill ta emot fler människor på flykt. Det är det inte. I själva verket kan det vara det yttersta beviset på att den integration som SD menar misslyckats, i själva verket har fungerat. Människor med bakgrund från andra länder, är och tycker mest som alla andra.
De utrikesföddas ökade sympatier för partiet som inte vill ha hit fler utrikesfödda kräver dock att vi breddar bilden av SD:s attraktionskraft. Det kräver även att vi breddar vår syn på den allt för homogena gruppen vi kallar för invandrare. Den irakiska taxichaufförens sista ord ekar fortfarande: ”Vi behöver Sverigedemokraterna.”
