Den enes död, den andres bröd. Brittiska Labours genomklappning ger anledning till perspektiv för den europeiska socialdemokratin, så även den svenska. I The Guardian (9/5) skriver den brittiska socialdemokratins Midas, Tony Blair, om hur Labour åter ska bli ett valvinnande parti. Det är alltid vanskligt med grå eminenser som söker rollen som framtidscoach, men icke desto mindre kan det för svensk socialdemokrati vara värt att spetsa öronen och öppna sina hjärtan.
Blair menar att valförlusten är en möjlighet och skriver att det inte finns plats för ”Bekväma zoner, ingen förvirring om taktik kontra strategi, och ingen tro på att vi har undvikit splittring när vi i själva verket endast undvikit att ta ställning, ingen tillflykt i komplexitet eftersom vi inte kunnat känna igen det enkla”.
Tony Blair skriver även att socialdemokratin måste våga prata om det välstånd som kapitalismen skapar och inte endast dess baksidor. Följande passage låter onekligen amerikansk: ”Labour måste stå för ambition och aspiration, så väl som medkänsla och omtanke. ”Hårt arbetande familjer” vill inte bara att vi ska hylla deras hårda arbete, de vill veta att hårt arbete och strävsamhet lönar sig, att de kan resa sig, åstadkomma något. De vill få det bättre, och de måste veta att vi inte bara tolererar det; vi stödjer det.” Ingen jantelag där, inte.
Den före detta premiärministern är även uppfriskande befriad från sentimentalitet: ”Det socialdemokratiska projektet måste alltid vara framtidsorienterat” skriver han.
I en svensk kontext är det en framtid som inte möjliggörs med gårdagens förslag med fler förbud, ökade skatter, hårdare regleringar och stopp för eget privat företagande inom vård- och omsorg. ”Vi kan inte finna vår väg tillbaka till helgad mark då det är en återvändsgränd”, konstaterar han.
Att Tony Blair dessutom använder följande beskrivning torde stämma till eftertanke även inom den svenska socialdemokratin: ”Världen är en extraordinär marknadsplats för nya tankar just nu.” Marknadsplats. När Fan blir gammal blir hen kapitalist, osv.
I slutet av maj vankas det socialdemokratisk partikongress i Västerås. Två huvudspår står på dagordningen: Framtidens jobb och Framtidens folkrörelse. Det är den senare som är av störst intresse, eftersom den återigen avhandlar det centrala i partiet: dess självbild.
I kongresshandlingarna villkorar partiet möjligheten att förverkliga sin politik med att S måste vara en ”stark och närvarande folkrörelse”. Detta erkännande är både en utmaning och uppmaning. Men det är likväl ett desperat rop, ett eko om fornstora dagar. Det talas om ideella föreningar, bildningsorganisationer, miljörörelser (!), konsumentorganisationer och kooperativa föreningar. Det är tydligt att partiet prioriterar verksamhetsutveckling före idéutveckling. Socialdemokraterna ska vara ett ”närvarande parti i människors vardag”.
Tiden talar dock emot en sådan utveckling, en sådan återställare - därmed blir också de politiska förslagen mer extrema. Ju mer makt, mer anseende, partiet förlorar, desto hårdare greppar man efter det som kommit före.
Själva epitet ”Framtidspartiet” avslöjar partiets främsta rädsla: att inte vara relevant under morgondagen. Identitetskrisen inträffar då det är uppvaknandet som är själva mardrömmen.
I mångt och mycket ältar S fortfarande samma frågor kring sin självbild som efter valförlusten 2006. Dessa frågor har dock gått förlorade i turerna kring sina partiledare, först med Mona Sahlin, sedan med Håkan Juholt och nu med Stefan Löfven. Det tål dessutom att upprepas: det var inte sossarna som vann valet utan Alliansen som förlorade det. Det mandat socialdemokratin sökte, med bakgrund av den vänstervåg som aldrig riktigt fanns, beviljades inte. De fick regeringsmakten trots, inte tack vare, frånvaron av en politik som kunde ifrågasättas.
”Den facklig-politiska samverkan har varit och är en viktig grundbult för att utvecklas som framtidsparti” står det även i kongresshandlingarna. Men under våren har det kommit upprepade signaler som säger att det istället är Sverigedemokraterna som i allt högre omfattning lockar LO-medlemmar. Det ständigt återkommande budskapet om att det i höstens val var moderata väljare som gick till SD är en sanning med modifikation, då samma väljare i valet före kom från Socialdemokraterna. De var endast Moderaterna till låns. Därmed är facket, Socialdemokraternas närmsta bundsförvant, även dess största problem. S håller på att ätas upp inifrån.
Socialdemokratins valvinst i höstas är ett tydligt bevis på att det farligaste för idéutveckling inte är att förlora val, det är att vinna dem. Självrannsakan är ingen automatisk process. Det finns ingenting i kongresshandlingarna som pekar på att S vill någonting annat än att backa med röva in i framtiden, för att citera Göteborgs Göran Johansson (S).
