"Vi ska vara snälla mot och sluta upp bakom vår svenska utrikesminister Margot Wallström. Hon menade ju väl och i sak har hon ju rätt. Saudiarabien är en barbarisk kvinnohatande diktatur. Det går inte att dagtinga med våra grundläggande värderingar. Om det kostar svenska jobb och exporttillfällen så är det ett pris vi får lov att betala.”
Ovanstående är inte en summering av Aftonbladets ledarredaktions eller Göran Greiders hållning. Istället är det kontentan av vad flera ledande liberala och borgerliga röster nu kräver från de liberala och borgerliga kritiker som envist fortsätter att påpeka konsekvenserna av Wallströms hantering av ärendet. Ett axplock:
Petter Bergner kallar i Örnsköldsviks Allehanda (20/3) kritiken för "borgerligt krypskytte" och skriver att "Det är svårt att undgå att dra slutsatsen att de som klandrar Wallström styrs av simpla taktiska motiv. Till nöds går det att förstå tankegången, men det är svårt att sympatisera med slutsatsen."
Även liberala Eskilstuna-Kurirens politiske redaktör Alex Voronov ryter till (21/3).
Genom att åberopa såväl Bengt Westerberg och Per Ahlmark menar han att varje tid har sitt medlöperi: "Svenskar som väljer att tiga, titta bort, släta över förtryck, som kröker ryggen när försvaret av demokratin har en prislapp." Det är hårda ord.
Svend Dahl, chef för Liberala Nyhetsbyrån, skriver i en byråtext att "Istället för att sluta upp bakom vad som borde vara en okontroversiell position - att Saudiarabien är en barbarisk diktatur som Sverige inte ska sälja vapen till - har många debattörer börjat tala om en katastrof för Sveriges internationella anseende”. Dahl frågar även retoriskt på vilken sida vi ytterst vill stå på: förtryckarnas eller demokratikämparnas.
Det måste gå att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Den svenska förmågan att verka för de värden vi alla omhuldar reservationslöst har nu, tvärt emot avsikten, kraftigt begränsats. Dessutom finns det en reell risk för att en välmenande aktivistisk retorik i själva verket kapas av islamistiska fundamentalister som kanonmat i att uppvigla massor mot det påstått muslimhatande Sverige. Den krutdurken har tänts förut, efter protesterna mot de danska Muhammed-karikatyrerna, där flera människor dog i olika kravaller. Wallströms realpolitiska tondövhet kan kosta många människor livet om detta urartar.
Det finns stunder när nationell enighet är en nödvändighet. Den stunden består dock inte av att man upphöjer politisk inkompetens till en dygd. Det värderingsmässiga martyrskap som nu odlas från Sveavägen 68 finns det ingen anledning att liberala röster ansluter sig till.
