Hittills i år har närmare 10 000 ensamkommande barn och ungdomar sökt sig till Sverige. Det är en dramatisk ökning jämfört med för bara några år sedan. En stor majoritet får uppehållstillstånd och ska ges en trygg tillvaro, utbildning och möjlighet att ta sig in på arbetsmarknaden. Det går inte så bra.
Studier visar att många av ungdomarna inte lyckas tillgodogöra sig gymnasiekompetens under de skolår som återstår. Vad det betyder i framtida arbetslöshet är lätt att förutspå. Många socialtjänstkontor går på knäna under trycket från den hastiga ökningen.
Förra veckan rapporterade SVT Väst att en stor del av de ensamkommande som placeras i familjehem far illa (11/9). De utnyttjas som barnpigor och hjälp i hushållet. SVT kunde berätta om fall där skolpersonal fått ta undernärda tonåringar till sjukhus. Detta gäller framför allt, och förfärande ofta, när familjehemmet utgörs av personer som uppgetts ha anknytning till den ensamkommande. Två tredjedelar av dessa barn och ungdomar måste omplaceras.
Samtidigt råder stor brist på familjehem. I Helsingborg tvingas socialtjänsten sätta 13-åringar i gruppboenden, trots att regeln är att ungdomar under 16 år ska få bo hos en familj.
Det skulle inte behöva vara så här. I det SVT-inslag som redogör för situationen i Helsingborg framkommer nämligen att intresset för att bli familjehem är stort. Särskilt de senaste veckorna har många hört av sig och anmält intresse för att ta emot barn och ungdomar som behöver en trygg plats för att kunna starta om sitt liv. Detta engagemang är kanske det mest betydelsefulla, och förhoppningsvis mest bestående, efter den strida ström av manifestationer och upprop som forsat genom landet de senaste veckorna.
Tyvärr löser det ökade engagemanget inget akut. De potentiella familjehemmen ska nämligen genomgå prövning och kontroller som kan ta upp till ett halvår. ”Den kvalitén är något vi inte vill tumma på”, säger socialdirektör Dinah Åbinger. Men samtidigt som kommunerna gör rigorösa utredningar, skickar Migrationsverket ensamkommande till adresser där personer med påstådd anknytning uppges bo, utan att dessa utretts på förhand. Systemet haltar.
Jag talade nyligen med några bekanta som försökt bli familjehem åt en afghansk pojke. De berättade om en omständlig, tidskrävande process, innehållande intervjuer där varje intim aspekt av deras samliv skulle nagelfaras. Som fulltidsarbetande människor har de knappt tid för all denna - vetenskapligt sett, ganska tveksamma - granskning. Under tiden får pojken bo på institution på annan ort.
Det här är slöseri med medborgerligt och medmänskligt engagemang. Processerna behöver förenklas, i syfte att få fram ett stort antal familjehem. Det måste vara möjligt att snabbt utnyttja vanliga familjers önskan om att hjälpa till. Att de vuxna är fulltidsarbetande borde inte utgöra ett hinder i processen. De som ska placeras är ju inte små barn som behöver passas. Tvärtom, de flesta är bevisligen ovanligt företagsamma tonåringar som mest behöver trygghet och möjlighet att koncentrera sig på skolarbetet.
Som relativt vuxna är de flesta också förmögna att själva berätta om de behandlas dåligt i familjehemmet. Varje ensamkommande tilldelas ju en god man, en person som ska vaka över att barnet eller tonåringen får sina behov tillgodosedda. Det som krävs är att socialtjänsterna lägger mer krut på att rekrytera, utbilda och - inte minst - betala fler gode män. Återigen är det värt att överväga om uppdraget behöver utvidgas så att kommunen anställer gode män på heltid – inte bara arvoderar frivilliga.
Förenklade prövningar skulle ge fler familjehem. Mer resurser till gode män vore den bästa löpande kontrollen av dessa familjehem. Fler barn och ungdomar skulle få bättre förutsättningar i Sverige.
Vissa integrationsutmaningar är väldigt komplicerade och saknar än så länge svar. Inom andra områden är det ganska uppenbart att mottagandet lätt skulle kunna fungera mycket bättre. Integrationen av ensamkommande är ett sådant område.
