Det är en sommar vi kommer att minnas. Extrem värme, torka och bränder, inte bara i Sverige utan i stora delar av världen, har blivit en bister påminnelse både om allvaret och brådskan i klimatfrågan.
Forskare som arbetar med en rapport på uppdrag av FN:s klimatpanel IPCC varnar för att målet om att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader mycket snart kommer att vara omöjligt att nå.
Tidskriften The Economist skrev i veckan (2/8) om hur världen håller på att förlora kampen mot den globala uppvärmningen. Det främsta orosmolnet är den fortfarande ökande användningen av fossila bränslen som kol.
Det är sannerligen lätt att känna uppgivenhet inför en sådan enorm utmaning. Men en politisk depression riskerar precis som en psykologisk att leda till passivitet, när handlingskraft är det som behövs, och till en förmåga att enbart se det som går fel.
För det är en realitet att mycket positivt händer just nu. Reuters rapporterade i vintras (15/1) att biltillverkare världen över de närmaste åren investerar uppemot 90 miljarder dollar i elektrifiering. Volvo Cars meddelade under 2017 att de enbart tillverkar elbilar eller hybrider efter 2019.
I en ny studie som publicerades i vetenskapstidskriften Nature i juni visar forskarna att vissa metoder för “carbon capture and storage”, teknik som fångar upp och lagrar koldioxid, kostnadsmässigt närmar sig kommersiella nivåer.
Det nya regelverk som år 2020 börjar gälla för EU ETS, det EU-gemensamma systemet för prissättning av utsläpp, har redan gjort att priset på utsläppsrätter ökat med över 200 procent det senaste året. Det innebär att företag som betalar för sina utsläpp nu tvingas göra investeringar i renare teknik.
Ingen av dessa förändringar kommer att ge några märkbara utsläppsminskningar innan kalendern slår om till 2020-tal. Men eftersläpningen till trots är det investeringar som kommer att ge god avkastning.
Att det som sker just är investeringar är också en viktig poäng. Många, inte minst inom miljörörelsen och den traditionella vänstern, använder nu klimatfrågan som en ursäkt för att kritisera ekonomisk tillväxt och handel. Det är en farlig väg att gå.
Som Harvardprofessorn Steven Pinker visar i sin bok “Enlightenment now” är det en myt att välstånd måste medföra miljöförstöring. Exempelvis har luftföroreningarna i USA minskat med två tredjedelar sedan 1970 – samtidigt som befolkningen växt med 40 procent och blivit 250 procent rikare, och bilkörningen dubblerats. Under samma tid planade såväl energianvändningen som koldioxidutsläppen ut.
Utvecklingen begränsar sig inte till just dessa indikatorer, och inte bara till USA. Tillväxt är i sin essens att få ut mer av mindre energi och resurser. Det är en mekanism som vi kommer att vara beroende av de kommande decennierna, och som i klimatpolitiken kan stöttas av statliga medel till forskning och innovation.
I andra avseenden kan dock staten vara ett hinder för nödvändiga omställningar eller investeringar. Det handlar inte bara om hur högerpolitiker i många länder misstänkliggjort klimatförändringarna, utan också om hur även nya dieselmotorer förbjuds eller straffbeskattas trots sina lägre koldioxidutsläpp, och om hur kärnkraften för en tynande tillvaro över nästan hela världen. Fördelarna med den fjärde generationens kärnkraftverk menar Pinker är oräkneliga. Tekniken skulle kunna ersätta kolkraften och underlätta carbon capture-metoder, men hindras av byråkrati, regleringar och orimliga försäkringskostnader. Det framstår som ett osmakligt skämt.
Om vi i framtiden vill slippa fler somrar med torka, brinnande skogar och djur som nödslaktas duger det inte med sådana skygglappar. Klimatfrågan måste upp ännu högre på dagordningen, och världen måste utnyttja de många verktyg som finns tillgängliga.
Gör vi det kan vi kanske också kosta på oss vad Steven Pinker kallar en villkorad optimism, det vill säga en tro på att problemen går att lösa, även om de inte löser sig själva. Det är om inte annat en bättre väg än den politiska depressionen.
