Krisen på Sahlgrenskas akutmottagning har fått fortsatt stor uppmärksamhet under veckan. För att hantera situationen fick sjukhuset öppna femtio nya vårdplatser och prövar samtidigt nya modeller för bemanning. Men i frågan om vad som ytterst orsakar bristerna finns det delade meningar.
Ordförande i regionstyrelsen, Johnny Magnusson (M), gjorde några skarpa ställningstaganden i SVT Väst (19/1). Magnusson avvisade talet om kris som befängt och menade att alla patienter får adekvat vård. Han sa också att lönerna inte är något problem.
Att en regionpolitiker går ut och faktiskt tar tydlig ställning är välkommet. Ett av problemen med sjukvårdspolitiken är ju annars osynliga och otydliga politiker som gärna hukar bakom förvaltningen. Men samhällets gemensamma resurser är ändliga och även inom vården måste det göras prioriteringar. Väljarna har rätt att få veta vilka alternativ som står till buds. Fler politiker borde våga göra som Magnusson.
Samtidigt går det inte att lättvindigt vifta bort lönernas och arbetsgivarens betydelse för situationen. Det är inte så att krisen bara finns på akuten och att det för den som kommit igenom nålsögat väntar välfungerande avdelningar med utvilad personal. Bristerna märks genom hela systemet och den röda tråden är att ofta saknas personal.
Under veckan har flera avdelningar på SU varit helt eller delvis stängda på grund av personalbrist. På alla de tre stora sjukhusen i Göteborg finns vad man kan kalla dold personalbrist i form av att det saknas sköterskor med längre erfarenhet, att det görs många dubbelpass och att avdelningar ofta är underbemannade på nätterna. Självklart påverkar detta kvalitén i vården som medborgarna får. Regionen måste bli bättre på att få de arbetande att stanna kvar. Det handlar om incitament, vilket Moderater brukar vara duktiga på att se.
