Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Bred: Våra kläder kostar mer än pengar

Globaliseringen är i allt väsentligt någonting bra. Men som konsumenter och som land har vi ansvar att agera när vi hör om hur människor utnyttjas.

Borås måste vara en av Sveriges mest positivt förändrade städer. Den tråkiga industristaden är borta. De centrala delarna präglas nu av högskolan och av kunskapsintensiva delar av textilindustrin. Skönheten i de gamla fabrikslokalerna kommer fram när de fylls med nytt innehåll. 

När jag besökte Borås i helgen väckte dock staden nya tankar. Kvällen före hade jag nämligen läst ut reportageboken Modeslavar, nyss utgiven på Leopard förlag. Journalisterna Tobias Andersson Åkerblom och Moa Kärnstrand följer i boken textilindustrin från de tjusiga kontoren i Borås tillbaka till produktionsplatserna i Asien. De finner att vi i Västvärlden köper allt mer och billigare kläder. Men att det till del möjliggörs av dåliga arbetsvillkor i andra delar av världen.

Textilindustrins beroende av billig arbetskraft är inte okänd. I många stycken är det en global upprepning av vår egen historia. Nationalekonomerna lyfter ju ofta fram textilindustrins betydelse för Sveriges utveckling. Dagens Västsvenska industrin av hade knappast funnits utan 1800-talets textilindustri i Sjuhäradsbygden. Teko-industrins framväxt innebar ett språng ut ur fattigdomen.

Men historien är inte bara statistik utan också mänskliga öden. De av oss som har bakgrund i Sjuhäradsbygden och som kanske släktforskat om våra förfäders liv vet att de genomlevde ungefär samma saker som dagens asiatiska arbetare. Det var inte bara hårt arbete och framgång. Låga löner, farliga arbetsmiljöer, påtvingad övertid, avbruten skolgång, och ibland också misshandel av barnarbetare förekom också i Sverige. 

Därför är det betungande att veta att det som våra förfäder genomlevde nu pågår på andra håll i världen. Visst kan man förstå att löner inte kan vara de samma i ett utvecklingssamhälle. Men exploateringen av människor går ofta längre. Det tycks varje fall inte vara svårt för journalister att hitta fabriker där barnarbete är vanligt och där arbetsmiljön bryter ned människors hälsa. I kombination med socialt tvång och bristande politiska institutioner går det att tala om slavliknande förhållanden i flera länder. Arbetare i kommunismens Kina är till exempel på många sätt mer utelämnade än vad våra förfäder var i 1800-talets Sverige.

Kunskapen om detta förpliktigar. Dels måste vi som enskilda konsumenter ta reda på mer om varorna vi köper.  Dels måste vi som samhälle sätta press både på våra egna företag, och på länderna vi handlar med. 
Globaliseringen och tillväxten den medför är i allt väsentligt något gott. Men vi ska inte slå dövörat till när vi hör om människor som utnyttjas.

Mest läst