Tyskland har nu styrts av en storkoalition, med konservativa CDU/CSU och socialdemokratiska SPD, i fem år. Av Angela Merkels 13 år vid makten har nio varit i spetsen för denna omaka allians.
Till skillnad från i Sverige har det ansetts omöjligt för Socialdemokraterna att samarbete med Vänsterpartiets motsvarighet, Die Linke. På samma sätt är det otänkbart för Merkel att samarbeta med det parti som närmast motsvarar Sverigedemokraterna: Alternative für Deutschland.
I Tyskland anses läxan från Weimarrepubliken vara att kaos och extremism ska hållas kort. Det är förståeligt. Men en låsning vid historien kan rentav vara kontraproduktiv.
Liksom i många andra europeiska länder växer etablissemangskritiken i vårt södra grannland. CDU/CSU är nu nere på ett väljarstöd runt 28 procent. SPD ligger runt 17 procent, och har fått se sig omsprungna av AfD. Tillsammans samlar de bägge statsbärande partierna bara 45 procent av väljarna bakom sig – inte ens hälften. Det kan jämföras med ett sammanlagt stöd på närmare 70 procent 2005, första året en storkoalition ingicks under Merkel.
Utmanarpartierna, Die Linke och AfD, är bägge unga partier. DL har drygt ett decennium på nacken. AfD startades för fem år sedan, och tog plats i Förbundsdagen så sent som förra året.
Nu är det inte bara populister som lockar väljare. Även die Grünen och liberalerna i FDP vinner stöd. Men de har varit ovilliga att hjälpa Merkel med regerandet.
För att komplicera bilden ytterligare har unionen mellan CDU och det bayerska systerpartiet CSU utsatts för svåra slitningar på senare tid. Skälet är att Bayern går till val på söndag. CSU riskerar att förlora sin tidigare stabila hemmamajoritet, vilket skulle försätta den folkrika delstaten i samma dilemma som landet i stort.
CSU, representerat av inrikesminister Horst Seehofer, har försökt stämma i bäcken genom att mer eller mindre gå i opposition mot sin egen förbundskansler. Inte minst i flyktingfrågan.
Strategin har inte lyckats särskilt väl. Speciellt som retoriken inte motsvarats av några sakpolitiska framgångar. Istället för att ta tillbaka väljare från AfD har Seehofer försvagat sin egen ställning.
Det tyska exemplet kan vara nyttigt att ta del av även för svenska politiker. Det är svårt att gå i opposition mot en regering man själv sitter i. En storkoalition tappar i stöd om det inte finns ett akut yttre hot eller svåra specifika samhällsproblem som en handlingskraftig regering kan avvärja.
Krig är ett typexempel på ett sådant hot. Växande missnöje hos befolkningen är det däremot inte. Det försvinner inte av att låsa missnöjet ute. Weimarrepubliken, som plågades av massarbetslöshet och enorma krigsskadestånd, hade rent hypotetiskt kanske kunnat räddas av en handlingskraftig koalition över partigränserna. Det är oklart. Men klart är att dagens Tyskland inte är Weimarrepubliken.
Följden av storkoalitionen har snarast blivit motsatsen till det som var syftet. Den har närt politisk instabilitet och missnöje.
