Igår kunde vi läsa i GP att 663 barn är akut hemlösa i Göteborg. Det innebär att de tvingas bo på vandrarhem, akutboenden, härbärgen eller hos släkt och vänner. Man kan diskutera om siffran är hög eller låg, givet den svåra bostadssituationen i staden. Men naturligtvis är varje barn som saknar ett eget hem ett barn för mycket. Frågan är hur samhället ska komma till rätta med problemet?
Vissa barn kommer alltid att fara illa; barn till missbrukande, utslagna eller psykiskt sköra föräldrar. I dessa fall handlar det främst om att den idag överlastade socialtjänsten behöver få rimligare förutsättningar för sitt arbete.
Men som det ansvariga kommunalrådet, Marina Johansson (S), påpekar för GP är hemlösheten i många fall kopplad till den starkt ökande trångboddheten i flyktingkrisens spår. Många nyanlända barn bor hos vänner och släktingar. Det är på sätt och vis naturligt. Men också en riskfaktor för att misslyckas med skolan eller hamna i sociala problem.
Trångboddheten har ökat i hela landet. Enlig Statistiska Centralbyrån är idag 22,5 procent av barnfamiljerna trångbodda. Att jämföra med 16,6 procent för tio år sedan. Det betyder en tredjedels ökning på ett decennium. Värst drabbade är storstadsregionerna.
Bryter man ned siffrorna framträder mönstret tydligt. Enligt Boverkets ligger trångboddheten bland barn i Angered på 46 procent. I Bergsjön på 47 procent.
Den genomsnittliga bostadsytan för nyanlända är ungefär hälften av rikssnittet. Trångboddhet är tre gånger vanligare bland individer med utländsk bakgrund än bland individer med svensk bakgrund i Göteborg.
Sveriges folkmängd har på kort tid ökat dramatiskt. Vid halvårsskiftet var vi 10 171 524 personer, enligt SCB. Prognosen framåt visar att vi kommer passera 11 miljonersstrecket inom tio år. En fjärdedel av dessa nytillkomna kommer vara barn.
Enligt Migrationsverket väntas antalet asylansökningar bara de kommande tre åren uppgå till 122 000. Till det kommer runt 181 000 anhöriginvandrare.
Socialdemokraterna talar sig varma för bostadssubventioner som en lösning på trångboddheten. Men bostadsbyggande kostar pengar. Mycket pengar. Pengar som inte finns. Ska resurssvaga nyanlända ha råd att bo i nybyggen krävs enorma subventioner.
Inget byggande i världen klarar att hålla den takten. Vi lyckas inte med det nu, under brinnande högkonjunktur. Vi kommer definitivt inte lyckas med det under kommande lågkonjunktur.
Lägg till detta att inte heller de sociala myndigheterna klarar expandera i en takt som motsvarar behoven. Det kan tyckas hårt att påpeka dessa förhållanden. Men med den förda politiken kommer antalet utsatta och hemlösa att öka. Inte minska.
Vi bör självfallet ändå göra vad de kan för att minska hemlösheten bland unga. Drägliga uppväxtvillkor är en investering för samhället. Men utan rimliga förutsättningar är det hart när omöjligt att föra en rimlig socialpolitik.
