Frankrikes president, Emmanuel Macron, inspekterar Paris efter helgens kravaller.
Frankrikes president, Emmanuel Macron, inspekterar Paris efter helgens kravaller. Bild: Thibault Camus

Boström: Macrons kamp mot strukturerna

Frankrikes relativt nyvalde president, Emmanuel Macron, har redan tappat sin strålglans i fransmännens ögon, och möts nu av omfattande protester. Att lyfta Frankrike i håret är dock en närmast övermänsklig uppgift.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS

De värsta franska kravallerna på flera decennier. Så beskrivs upploppen i Paris den gångna helgen av initierade bedömare. 133 personer skadades under helgens protester. Sedan de landsomfattande demonstrationerna startade för ett par veckor sedan har fyra personer mist livet.

Nu är det framförallt det våldsamma inslaget, som kommer från såväl extremhögern som extremvänstern, som får medial uppmärksamhet. Men de utgör randfenomen. Kärnan i protesterna består av vad som i brist på bättre begrepp måste beskrivas som ”vanligt folk”, spontant organiserade via sociala medier. De gula västarna, som enligt fransk lag måste finnas i varje bil, har blivit rörelsens enande symbol. Bara på söndagen deltog 136 000 människor i olika demonstrationer mot president Emmanuel Macrons politik.

ANNONS

Det är kraftiga höjningar på bensin- och dieselskatterna som triggat igång protesterna. Frågan har, utöver sin direkta inverkan på vanligt folks plånböcker, blivit en symbol för den lomhörda eliten i Paris, som själva inte är beroende av bilen.

Macrons popularitet är nu nere på bottennivåer, mindre än en fjärdedel av det franska folket stödjer honom. Han har därmed blivit lika impopulär som sin föregångare, Francois Hollande, landets i modern tid minst omtyckta ledare.

Till stor del kan det förklaras med att många som röstade på Macron gjorde det som en anti-röst, mot Nationella Fronten och Marine Le Pen. Men missnöje med presidentens upphöjda ledarstil och en del märkliga skandaler har bidragit till impopulariteten. Men grundorsakerna är snarast strukturella. Den stora stötestenen rör presidentens reformprogram. Bensinskattehöjningen är rationell ur miljösynpunkt. Det kan för övrigt sägas om mycket annat Macron vill genomföra; som en översyn av det tungrodda skattesystemet; nedbantning av den offentliga byråkratin – som med svenska mått är både ineffektiv och privilegierad; avregleringar av arbetsmarknaden – som även den är mer ineffektiv än den svenska; samt en uppstramning av pensionssystemet.

Reformerna är på många sätt välmotiverade. Frankrikes problem är att arbetsmarknaden är tudelad och arbetslösheten har fastnat på 9,3 procent, nästan lika hög som i Italien och nästan tre gånger så hög som i Tyskland. Det franska systemet skapar en kraftig insider- outsiderproblemtik. Modellen gynnar medelklassen. Väldigt många har mycket att förlora på reformer; undantaget de som står längst från arbetsmarknaden, inte sällan invandrare, och så förstås arbetsgivarna.

ANNONS

Den enkla slutsatsen är att fransmännen inte förstår sitt eget bästa. Men det är just en förenklad slutsats. Den franska traditionen av vilda protester, som ofta har stort stöd, är just ett sätt att slå vakt om de fördelar i livet man har. Misstänksamheten mot förändring är lika grundmurad som behovet av reformer är gammalt.

Häri ligger kärnan i Macrons problem. Presidenten har gått in med liv och lust för att rationellt lösa Frankrikes problem. Men befolkningen ser att de konkret får det sämre i sin vardag i utbyte mot osäkra löften om högre tillväxt (eller som i det senaste fallet bättre miljö) i framtiden. Ett tydligt exempel på att seminarierummens rationalitet inte är densamma som politikens.

Sverige är ganska avvikande i det att stödet för strukturrationaliseringar och ekonomiska reformer är ovanligt högt, tack vare att den sociala tryggheten inte är lika hårt knuten till den arbetsgivare man för tillfället befinner sig hos. Tilliten till de styrande har också länge varit högre än i andra europeiska länder.

Dilemmat för länder som Frankrike är att det skulle krävas en högre ekonomisk tillväxt för att få ett folkligt stöd för de reformer som skulle kunna leda till högre ekonomisk tillväxt. Ett moment 22. Till det kommer att Euro-samarbetet har tenderat att gynna en stram penningpolitik, vilket är bra för Tyskland men dåligt för stora delar av det latinska Europa. Macron måste därför på egen hand försöka lyfta Frankrike i håret. Misslyckas han skulle han inte vara den första franske presidenten att snava på folkligt motstånd, utan snarare den senaste i en lång rad.

ANNONS
ANNONS