För 22 år sedan väckte den amerikanske fysikprofessorn, Alan Sokal, stor uppståndelse sedan han författat en ren nonsensartikel om hur ”kvantgravitationen var en social och språklig konstruktion”. Sokal fick nämligen sin artikel publicerad i en av amerikansk humanioras ledande akademiska tidskrifter inom fältet Cultural Studies. Det utmynnade i den så kallade Sokal-affären.
Nu har det hänt igen. Tre amerikanska akademiker har ägnat ett helt år åt att producera falska artiklar, som de sedan fått publicerade i ledande Cultural Studies-tidskrifter. De tre akademikerna ville visa på hur Humaniora-ämnena blivit både ideologiserade och slutna för kritik och verklighetskontakt.
Gemensamt för de falska artiklarna är att de driver frågor om förtryck, maktrelationer och identitetspolitik, men skruvat på ett sätt som inte borde ha passerat normal vetenskaplig granskning. Det kanske mest häpnadsväckande exemplet är att dessa wallraffande forskarelyckades få en lätt omskriven version av ett kapitel ur Adolf Hitlers Mein Kampf publicerad som en vetenskaplig artikel om könsförtryck. De hade bara bytt ut ordet ”judar” mot ”män” och lagt till ett antal teoretiska modeuttryck.
Hur hamnade vi här? En förklaring är att den så kallade identitetspolitiken kommit att spela en allt större roll inom humanistisk forskning. Att hitta dolda maktstrukturer och skriva om historien utifrån förtryckta gruppers perspektiv har, påhejat av ledandepolitiker,blivit högsta mode inom akademin.
Det bör påpekas att fältet Cultural Studies, även om det är ett centralt, inte är representativt för all humanistisk forskning. Det bör också påpekas att det är skillnad på Sverige och USA.
Men det anglosaxiska inflytandet (som i sin tur ofta baseras på franska teoretiker) är starkt även i Sverige. Grundutbildningen för svenska studenter är förvisso fortfarande oftast är traditionellt uppbyggd kring en kanon. Meninom forskningen har tanken att det finns en enda sann historieskrivning sedan länge ersatts med idén att vi bara har tillgång till olika teoretiska perspektiv.
Det är i sig inget fel på det. Teoretiska perspektiv är nödvändiga för all humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning, om den ska säga något utöver det mest banala. Detta har kritiker av humaniora iblandsvårt att förstå.
Problemet uppstår när de teoretiska perspektiven blir till dogmer och grupptänkande. När man från redan början förutsätter vad som ska bevisas. Risken är särskilt stor inom forskningsfält med en i huvudsak politisk drivkraft: Till exempel Genusstudier ochkritiska vithetsstudier.
I grunden handlar detta om att humaniora befinner sig i en global kris sedan flera decennier tillbaka. Vilket inte minst beror på att universiteten gått från elitinstitutioner till forskningsfabriker med tusentals anställda. Många forskare tvingas idag att producera en oändlig mängd meriteringsmakulatur (smala eller upprepande artiklar med låg relevans, men som ändå räknas till statistiken) på forskningens egen låtsasmarknad. Det gynnar ett ensidigt teoretiserande och nätverkande med likasinnade. Rätt åsikter kan gynna karriären.
Humaniora har över tidförändrats i grunden. De humanistiska ämnenas uppgift var från början att beskriva de eviga idéerna, det vackra, det goda, det rätta, det sanna. Dessa idéer blev snart till nationella idéer. Men med moderniteten kom de att brytas ned av vetenskaplig analys. En analys som slutligen fick se sig själv upplöst av förnuftskritik. Kvar står man idag med den egna identiteten, kompisnätverken och en inte sällan pseudoradikal hållning som enda grund. Utan tro på sanningen. Men besatt av den makt man långsamt förlorat.
