Regeringsbildningen. Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) avgör om det svenska partilandskapet ska ritas om. Ett beslut med långtgående konsekvenser för framtiden.
Regeringsbildningen. Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) avgör om det svenska partilandskapet ska ritas om. Ett beslut med långtgående konsekvenser för framtiden.

Boström: Alliansens dödgrävare

Varför tar mittenpartierna på sig hela ansvaret för att inte ge SD inflytande när det lika mycket är upp till Socialdemokraterna?

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Så gick uppdraget att sondera terrängen för att bilda regering till moderatledaren Ulf Kristersson. Logiskt, givet att Stefan Löfven nyligen avsatts av riksdagen. Kristersson har dock inget lätt uppdrag framför sig.

Alliansens budskap på valnatten var att Löfven borde avgå. Alliansen var redo att ta makten. Det verkar nu vara si och så med den saken. Ju längre tiden går desto osannolikare framstår det att Kristersson lyckas med att bilda en alliansregering.

Orsaken stavas Centern och Liberalerna. Dessa båda partier har hårdnackat låst sig vid att Socialdemokraterna måste garantera en alliansregerings möjlighet att få igenom sin politik, utan att behöva förhandla med Sverigedemokraterna. Ett budskap som de upprepat ett flertal gånger efter valet.

ANNONS

En sak är säker. Så hade aldrig Socialdemokraterna själva agerat i det här läget. Hade alliansen deklarerat att man tänker föra en stram migrationspolitik, något de flesta alliansväljare vill, låtit SD få de utskottsposter de sett till sin storlek har rätt till enligt praxis samt stöttat deras lika rättmätiga krav på posten som andre vice talman (man hade kanske kunnat övertala partiet att föreslå någon annan än Björn Söder) så hade Alliansen i betydligt högre grad än i dag kunnat räkna med SD:s stöd för att få bilda en fyrpartiregering.

Så borde de borgerliga agerat om C och L verkligen velat ta makten tillsammans med alliansen. Men vill de det? Det är den självspäkande hållningen hos mittenpartierna, att det är just deras roll att inte ge SD inflytande, som ställer till det. Den är märklig. Skulle alliansen tillträda är det ju lika mycket Socialdemokraterna som avgör om SD ska ges inflytande. Mittenpartierna har dock lagt hela det ansvaret på sig själva. De ger på så sätt S vetorätt mot en alliansregering.

Det bör påpekas att samma dilemma uppkommit om alliansen blivit största block i valet. För effekten blir densamma oavsett om SD trycker på gul eller röd knapp i riksdagen. Det vill säga lägger ned sina röster eller aktivt röstar emot förslag. Mittenpartiernas hållning innebär, om den ska föras konsekvent, att S kan stoppa varje alliansregering för överskådlig framtid.

ANNONS

Om inte C och L byter fot så blir det ingen alliansregering. Men det finns ändå ett sätt att hålla ihop alliansen. M/Kd kan bilda regering själva. En sådan regering skulle SD troligen acceptera även om regeringen inte formellt förhandlar med partiet. C och L kan då fungera som stödpartier som förhandlar om budgeten. Mandatmässigt räcker det till och med om bara C ger sitt stöd.

Det är nu upp till framförallt Centern vad vi får för regering. De har nu i decennier profilerat sig som socialdemokratins främsta kritiker, ofta med ett högre tonläge än Moderaterna. Men när de har möjlighet att genomföra ett maktskifte så tvekar de. Allt för att inte ge SD en tumme. De väljer här motsatt väg jämfört med deras systerpartier i grannländerna.

Och om mittenpartierna nu vill minska SD:s inflytande. Hur smart är det då att göra partiet till huvudmotståndare? Av politiker kan man kräva att de tänker i termer av analys och konsekvenser snarare än känslor. Att ge SD ett begränsat inflytande över sakpolitiken kommer inte gynna partiet nämnvärt som politisk maktfaktor jämfört med att som nu göra det till huvudmotståndare. Legitimitetsvinsten överskattas. Konfliktvärdet underskattas.

SD är trots allt ett parti som lever på konflikten med etablissemanget. Skulle partiet bli regeringsunderlag, och framförallt om de tvingas ta ansvar i förhandlingar, skulle deras outsiderposition naggas rejält i kanten. Och det stabilisera svensk politik.

ANNONS

Mittenpartierna bär ett stort ansvar. Om C och L, på grund av sin aversion mot SD, väljer att bryta upp alliansen och gå över till det rödgröna blocket, kommer den politiska kartan i Sverige ritas om fullständigt. Det om något skulle öka SD:s inflytande. Det vore ett säkert sätt att fösa M och Kd i armarna på Sverigedemokraterna, i ett nytt politiskt landskap som mer skulle påminna om det amerikanska. Är det vad mittenpartierna vill?

ANNONS