Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Boström: Sveriges Radio gullar med kommunister

    Inte ens när den intervjuade kommunisten ifrågasätter parlamentarismen reagerar reportern.

    Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

    Nazisternas kampanj i Ludvika fick stor medial uppmärksamhet. Men tänk er att Sveriges radio, dagen efter att nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen fått ett mandat i Ludvika kommunfullmäktige, sänt ett frejdigt okritiskt inslag med rubriken: ”Nazisten: Nu ska vi röra om i grytan”. De flesta hade trott att SR blivit kapat av ryska nättroll eller infiltrerat av extremister. Journalisten i fråga hade troligen blivit omplacerad och höga SR-chefer gjort offentlig avbön. 


    Nu blev NMR:s storsatsning i Ludvika som tur var ett fiasko, trots uppmärksamheten. De kom inte in. Vad som knappt alls uppmärksammades innan valet var däremot att företrädare för en annan massmordsideologi också drev valrörelse i Ludvika. Kommunistiska Partiet ser nu ut att ha tagit ett mandat i fullmäktige där. Vad blir då den offentliga reaktionen efteråt? Just det SR-inslag jag beskrev ovan: ”Kommunisten: Nu ska vi röra om i grytan”. Helt utan kritiska frågor. Inte ens när den intervjuade kommunisten ifrågasätter parlamentarismen reagerar reportern. Hur går det ihop med Public Services omtalade demokratiparagraf? Var är avståndstagandet här?


    Frågan handlar inte om vilken ideologi som är värst av nazism och kommunism. Frågan handlar om att dessa bägge mördarideologier har mer gemensamt med varandra än de har med vårt demokratiska styrelseskick. Att kommunistiskt förtryck plågade halva Europas befolkning i mer eller mindre ett halvsekel verkar ha gått många svenska journalister förbi. Kommunismens offer kan räknas i tiotals miljoner, för att inte tala om alla dem som fick sina liv förstörda.  


    Den svenska enögdheten i synen på totalitära ideologier avslöjar något obehagligt. Avståndstagandet verkar snarare inlärt än inkänt och genomtänkt. Det tog tid för Sverige att på djupet ta avstånd från nazismens grymheter också. Att Socialdemokraterna ett år efter kriget, 1946, kunde ha en tydligt antisemitisk karikatyr i sin valfilm säger det mesta. Idag sitter dock avskyn mot nazismen djupt. Fiaskot för NMR och Alternativ för Sverige visar att svensken inte lockas av högerextremism. 


    Med kommunismen är det annorlunda. Den flata vanföreställningen att kommunismen är en god tanke som gick fel är vida spridd. Men alla extremister ser sig som företrädare för en god tanke. Möjligen är den svenska enögdheten ett arv från tiden då vi inte ville stöta oss med Sovjetunionen och olika former av kommunism var högsta mode på universiteten. Möjligen beror den på att kommunismens brott inte skildrats lika tydligt i populärkulturen som nazismens. 


    Jag vill därför uppmana alla, och ta gärna med dina elever om du är lärare, att gå och se ”Den tysta revolutionen” i regi av Lars Kraume, som hade biopremiär förra veckan. En av årets bästa filmer! Filmen skildrar, baserat på en verklig händelse, mycket skickligt det utstuderade kommunistiska förtrycket i DDR. Hur det är att leva i ett land där tankefriheten är totalt kringskuren. Där de styrande har makten att förstöra ditt liv, slå sönder din familj och brännmärka dig som fascist i pressen om du på minsta sätt tänker fritt. Ett system där till och med en vanlig skolklass kan bli utsedda till folkets fiender.