Mötes- och demonstrationsfriheten är en grundlagsskyddad rättighet i Sverige. Man kan dock fråga sig vad denna mötesfrihet är värd när det samtidigt är tillåtet att störa ut möten så att det i praktiken inte går att föra fram ett budskap.
Frågan har på sistone uppmärksammats i den amerikanska valrörelsen, där framförallt republikanen Donald Trump utsatts för mötesstörare, som ibland hårdhänt avlägsnats från partimöten. Trump tvingades till och med ställa in ett valmöte i Chicago av säkerhetsskäl.
I Sverige är det i första hand polisen som upprätthåller ordningen på politiska möten. Praxis har dock länge varit att tillåta så kallade motdemonstrationer att i praktiken störa ut möten –även när motdemonstranterna saknar tillstånd. Polisen får bara upplösa en motdemonstration om det finns risk för ”svårare oordning”eller konfrontationen innebär ”avsevärd fara”för de närvarande.
Polisen ska självfallet undvika att stoppa demonstrationer av ordningsskäl, annat än i yttersta nödfall. Men att kalla olagliga mötesstörningar för en ”demonstration”är i praktiken ett slags lek med begrepp. Mötesstörare försöker inskränka demonstrationsfriheten –inget annat.
I en tid med ökad politisk polarisering riskerar dagens praxis att leda till mer våld och konfrontationer. Det gynnar bara extrema grupper. Det finns faktiskt inget som tyder på att mötesstörningar uppnår någon annan effekt. Den ganska marginella grupp organiserade nazister som finns i Sverige satsar allt på att nå ut med sitt budskap genom spektakulära marscher och möten som de vet lockar till sig aggressiva motdemonstranter –och därmed mycket medier. Konflikt säljer. Att nazisterna fördöms i rapporteringen spelar i sammanhanget ingen roll. Deras möjligheter att rekrytera bygger i hög grad på denna uppmärksamhet.
Som filosofiprofessorn och vänsterpartisten Torbjörn Tännsjö påpekat så är mötesstörningar både kontraproduktiva principiellt förkastliga. Att det kan kännas bra att visa sin avsky betyder inte att det är ett bra sätt att bekämpa det avskyvärda.
De professionella mötesstörarna inom extremvänstern har gjort konfrontationen till sin livsluft. De är knappast intresserade av minskad konflikt.
Frågan är varför samhället ska tolerera en sådan (o)ordning? Demokratiska krafter förtjänar att ha sin mötesfrihet i fred. Odemokratiska krafter förtjänar inte uppmärksamheten de söker.
