Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Boström: När staten kartlägger medborgarna

En nyligen publicerad expertstudie från MSB hittade inga bevis för utländsk påverkan på det svenska valet. Däremot kartlade författarna på eget bevåg svenska opinionsbildare på yttersta högerkanten, och föreslog statliga motåtgärder.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Ingen brydde sig. Så kan man sammanfatta den rapport om utländsk påverkan på det svenska valet som Myndigheten för samhällsskydd (MSB) och beredskap släppte förra veckan.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Inte så att det fanns ett ointresse för Sverige utomlands. Tvärtom. Men däremot har de fyra Londonbaserade experter som skrivit rapporten inte kunnat finna några påverkansoperationer riktade mot det svenska valet, trots omfattande dataanalyser.

Resultatet tål att reflektera över. I svenska medier målades hotet från utländska påverkansoperationer med bred pensel under våren. MSB var själva ute och varnade för risken så sent som ett par veckor innan valet.

Att det finns så kallade trollfabriker på nätet, som sprider propaganda internationellt, är känt sedan tidigare. En del av dem anses ha koppling till Ryssland. Men Sverige har i detta sammanhang främst använts som ett avskräckande exempel för en internationell publik. Propagandan har inte primärt riktat sig till svenska läsare.

Den rapport som MSB beställt tar dock inte bara upp utländsk påverkan. Författarna har på eget bevåg även kartlagt olika svenska opinionsbildande nätverk på nätet. Fokus ligger på extremhögern, men kartläggningen är bredare än så.

SD-nära sajter tas upp, liksom vilka medier som delas av EU-motståndare. Till och med moderata/kristdemokratiska kluster på nätet uppmärksammas. Enskilda opinionsbildare hängs i en del fall ut med namn. Det väcker frågor.

Att forskare undersöker politiska nätverk behöver i sig inte vara problematiskt. Men nu rör det sig om en myndighetsbeställd rapport. Ingen av författarna är dessutom disputerad forskare.

De två mest namnkunniga experterna, Peter Pomerantsev och Anne Applebaum, är i grunden journalister och idag mycket profilerade debattörer kring Rysslands informationskrig och högerpopulismens framväxt.

Det märks. Centrala begrepp, som "desinformation", operationaliseras inte. Det framgår till exempel aldrig hur författarna i praktiken skiljt på desinformation och vanlig opinionsbildning. Vilket är rätt centralt.  

Sverige har en ovanligt hög andel högerpopulistiska ”alternativmedier” jämfört med andra länder, något som konstaterats av Oxford Internet Institute i en annan studie.

Dessa sajter har få kopplingar till utlandet enligt MSB-rapporten. Deras utbredning kan man naturligtvis tycka är ett problem och ett misslyckande, inte minst för den traditionella journalistkåren. Men de är i grunden ett uttryck för fri opinionsbildning.

I rapportens policyrekommendationer har MSB:s anlitade experter emellertid kastat principen om statsmaktens neutralitet över bord. De rekommenderar att staten aktivt motarbetar dessa sajter. Myndigheter och civilsamhälle ska tillsammans kartlägga vilka som konsumerar ”alternativa medier” och rikta speciell information till dessa medborgare. 

Mer generella utbildningskampanjer ska inte bara riktas mot skolungdom, utan även mot vuxna. Man går till och med så långt så att man i korporativistisk anda menar att annonsörer ska påverkas att bara vända sig till av mediebranschen godkända aktörer.

Ur ett liberalt perspektiv är detta problematisk läsning. Press- och yttrandefriheten är helt central i en demokrati. Det gäller även det som i rapporten kallas ”skräpnyheter”, som i verkligheten kan skilja sig åt både avseende innehåll och nivå. Här går ingen skarp linje mellan alla de aktörer som idag finns på nätet. Rapportförfattarnas tankefigurer för faktiskt tankarna till de idéer som idag utmärker Viktor Orbáns Ungern. Där kan obalanserad nyhetsrapportering i etermedier bötfällas och oppositionella och internationella aktörer motarbetas av staten.

Att ta efter motståndaren är inte att rekommendera om man vill motverka auktoritära tendenser. Det är centralt i en liberal demokrati att staten förhåller sig neutral till opinionsbildning. Men det starka narrativet om ”fake news” hotar att underminera denna princip. Det är inte statens roll att skilja falska och riktiga verklighetsbeskrivningar. Det är något som den öppna debatten ska sköta i en demokrati. Det kan inte nog understrykas. Staten kan finansiera utbildning, forskning och Public Service. Men den ska inte aktivt motverka kritiska röster, oavsett hur stolliga eller ideologiskt extrema dessa är, så länge de inte i övrigt bryter mot lagen eller hotar rikets säkerhet. I annat fall kortsluter man den fria opinionsbildningen.

Till MSB:s försvar ska sägas att myndigheten beställde en rapport om utländsk påverkan, inte en kartläggning av inhemska opinionsaktörer. När jag talar med Mikael Tofvesson på MSB understryker han att MSB:s uppdrag är begränsat till utländsk påverkan. Det är rapportförfattarna själva som här tagit sig friheter. 

Men det är inte första gången MSB:s anlitade experter trampar snett. Förra året publicerade myndigheten en rapport av terrorforskaren Magnus Norell som hävdade att ett flertal muslimska organisationer i Sverige hade kopplingar till Muslimska brödraskapet. Även den gången fick rapporten allvarlig kritik för vetenskapliga brister. Även den gången rörde sig det om relationen mellan internationella nätverk och inhemska aktörer och även den gången frånhände sig MSB ansvaret för innehållet.

Islamforskaren, Eli Göndör, menade då (Smedjan, mars 2017) att MSB saknar tillräcklig forskarkompetens, samtidigt som myndigheten ägnar sig åt en typ av underrättelsearbete som borde ligga under Säkerhetspolisen.

Det finns helt enkelt anledning för MSB att se över sina rutiner. När myndigheten, som i det senaste fallet, betalar utländska experter två miljoner kronor för att utföra en studie, borde den rimligen även följa upp arbetet under dess gång.

Det ligger inget konstigt i att en myndighet har synpunkter på vad som ska undersökas, eller hur det presenteras, när myndigheten är beställare. En myndighet är inte ett universitet.

MSB riskerar att undergräva sin egen trovärdighet om intrycket som ges är att myndigheten, i strid med sitt uppdrag, kartlägger svenska medborgares politiska aktiviteter, även om det inte är intentionen.

Problemet beror delvis på ett oklart syfte med MSB:s verksamhet. Vad är egentligen utländsk påverkan i en globaliserad värld? Att privata organisationer och partier har utländska kontakter är i sig varken ovanligt, olagligt eller problematiskt.

Det är strikt sett inte heller något lagbrott att utländska stater bedriver propaganda mot Sverige. Vi gör det i viss mån själva när Utrikesdepartementet försöker sprida vad vi ser som våra upplysta värderingar i världen. Sverigebilden är inte ett säkerhetshot utan en fråga för politiker och diplomater. 

Det som det finns anledning att ha uppsyn över är den förtäckta propagandan och olika manipuleringsförsök från utländska makter. Men varför i så fall inte koncentrera det arbetet under Säkerhetspolisen, som har uppbyggd kompetens på området?

Är det då inte bra att vi får ökad kunskap kring dessa fenomen? Jo, självklart. Men det finns anledning att upprätthålla rågången mellan myndighetsutövning å ena sidan och fri forskning och debatt å den andra.

MSB:s bryderi visar också att experter själva kan ha agendor. Det är inget konstigt för den som är insatt i hur forskning går till. Men det finns en okritisk övertro på vetenskap i dag, och inte minst en bristande insikt om samhällsvetenskapens begränsningar.

Riksbankens jubileumsfond anslog nyligen 50 miljoner kronor för forskning kring ”kunskapsresistens”. På Chalmers i Göteborg har man under hösten dragit igång ett forskarnätverk kring kopplingen mellan ”klimatförnekande”, konservatism och högernationalism. Syftet är uppenbart. Man vill förklara varför vissa människor har en felaktig syn på verkligheten. Vilken position sätter man sig i när man ställer den frågan? Dessutom med makthavarnas finansiella stöd i ryggen. 

Vi lever i ett samhälle där ideologiska konflikter skrivs om i termer av kunskap kontra okunskap och där olika hotbilder används systematiskt i politiska syften. Ur ett liberalt perspektiv är detta djupt bekymmersamt, speciellt när staten lägger sin tyngd i ena vågskålen. Det är nämligen ofta ett perverterat kunskapsbegrepp som används.

Vetenskapsteoretisk insikt handlar i hög grad om att inse kunskapens begränsningar. Inte så att vi inte kan veta något. Allt är inte relativt. Men det nu allt mer dominerande kunskapsbegreppet rymmer totalanspråk som är farliga, och som erinrar om det gamla talet om vetenskaplig socialism kontra borgerlig ideologi. 

Att hålla koll på antiliberala krafter är en uppgift för liberaler. Men det är bara i begränsad utsträckning en uppgift för staten, även när det sker indirekt via de delar av civilsamhället som staten gynnar. Det finns en anledning till att liberaler bör vara särskilt uppmärksamma på vad staten gör. Staten är samhällets mäktigaste organisation, och maktens, mer eller mindre uppriktiga, ambition att skydda det fria samhället kan mycket lätt förvandlas till det största hotet mot samma frihet. Det är en gammal liberal insikt som är värd att påminna om. 

Mest läst