I helgen kunde vi läsa i GP om gängkonflikterna som nu plågat Göteborg under rätt många års tid. Antalet dödade varierar från år till år, inte minst beroende på hur många av de riktigt tungt kriminella som sitter i fängelse. Men helhetsbilden är mörk. 36 mord i staden kan kopplas till gängbrottsligheten de senaste sju åren, varav 31 återstår att lösa. Däribland mordet på åttaårige Yuusuf Warsame, som dödades i en handgranatsattack och fyraåriga Luna, som tillsammans med tre vuxna, dödades av en bilbomb i Torslanda.
Visst har det funnits exempel på ”inhemsk” maffia. Salaligan på 1930-talet dödade fem personer. En sensation på den tiden. Senare blir exemplen fler. Men ofta har den här kriminaliteten haft kopplingar till olika etniska grupper och internationella nätverk. För tjugo år sedan talades om det jugoslaviska maffiakriget i Stockholm. Jugoslavien utmärkte sig redan före inbördeskriget på 1990-talet för svarthandel och som transitland för droger och annan smuggling. Ett kommunistland, med varubrist och samtidigt relativt öppna gränser, skapade goda betingelser för kriminell verksamhet.
Det nya idag är att de maffialiknande gängen är mer flexibelt organiserade och har bättre möjligheter att värva nya unga rekryter i svenska utanförskapsområden. Inte heller detta borde förvåna någon. Mekanismerna är gamla.
Redan den amerikanske Sociologen Paul G. Cresseys pionjärstudie över de italienska immigrantkvarteren i New York från 1932 beskriver en rad fenomen som vi känner igen. Unga pojkar som förlorar respekten för sina föräldrar i ett nytt land. Gängen som ger inkomster, makt och identitet. De kriminella förebilderna, ”leken” med polisen, men även tystandet av vittnen och våld, inklusive gruppvåldtäkter, för att visa makt och skapa sammanhållning.
Cresseys finansiärer trodde att det var ”dålig moral” i största allmänhet, och hyllandet av gangstrar på de då nya biograferna i synnerhet, som förklarade kriminaliteten. Så inte heller naiviteten från delar av etablissemanget är med andra ord något nytt.
Dagens gäng har sedan länge insett att människor med svaga nätverk in i det etablerade svenska samhället är särskilt sårbara för deras makt. Att de rättsvårdande myndigheterna alltför ofta, och alltför snabbt, släpper ut de kriminella på gatan igen, efter att de gripits, bidrar inte heller direkt till ett högt förtroende för myndigheterna. Människor känner sig helt enkelt övergivna av den svenska staten. Varför ska de vittna med risk för sina liv?
Polisen gör ofta så gott de kan. Men kampen är ojämn. Svensk lagstiftning har inte hängt med. Allt för ofta blir polisens insatser förgäves. Praxisen att använda straffskalans nedre del, straffrabatterna, de låga ungdomsstraffen, allt detta är uppbyggt för ett annat samhälle, en annan tid.
Vid sidan av att få in fler människor med låga kvalifikationer på arbetsmarknaden och återupprätta en hållbar immigrationspolitik, är en omläggning av kriminalpolitiken helt central för att komma tillrätta med problemen. Maffiaboss ska inte vara något glamoröst i Sverige. Det ska vara ett svårt och jobbigt val av livsbana.
