När Ax:son Johnssonstiftelsen för drygt en vecka sedan anordnade sin årliga sommarkonferens i Avesta – Engelsbergsseminariet – var temat geopolitik. Begreppet rymmer mer än en neutral beskrivning av geografins betydelse för internationell politik. I hög grad är det en term som förknippas med den realistiska skolan inom statsvetenskapen. En grundtanke är att världen i hög grad formas av intressekonflikter mellan kollektiva aktörer, i synnerhet nationalstater. Det går inte att tänka bort denna kamp- eller konfliktdimension ur politiken.
Motsatsen till det realistiska synsättet kan kallas idealistiskt, rationalistiskt eller liberalt. Det senare i ordets mer anglosaxiska betydelse av socialliberalism och förnuftstro. Det är de senare perspektiven som dominerat sedan 1990-talet. Murens fall tolkades av många beslutsfattare och akademiker som historiens slut. USA och västvärlden hade vunnit det kalla kriget. Nu återstod bara att sprida förnuft, marknadsekonomi och demokrati till resten av världen, en process som nästan skulle gå med automatik. Det gällde på sin höjd för politikerna att hjälpa utvecklingen på traven mot den ljusa framtiden.
I efterhand framstår dessa 1990-talsföreställningar som ganska naiva. Självfallet fanns det de som redan då varnade för att optimismen var illusorisk, inte minst den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington som med kuslig precision förutsåg eskaleringen av islamistisk terror, upptrappningen i Ukraina och den ökande betydelsen av identitetspolitik och etnisk nationalism i globaliseringens tidevarv.
I svensk debatt kan man ibland få höra uttalanden i stil med "Hur kan detta hända 2016?". Men det finns ingen automatik i att världen blir mer förnuftig, välordnad och upplyst. Framstegstanken tenderar i värsta fall att skapa fördumning och historielöshet, en bristande insikt om att inget är för evigt och att sanningar förändras.
Att bildning och historiekunskaper värderas så lågt i Sverige hänger intimt samman med den överdrivna rationalism som präglar landet. Det betyder inte att vi ska kasta förnuftet överbord. Men en förnuftig hållning kräver en insikt i förnuftets begränsningar. Vissa intressekonflikter går inte att överbrygga. Alla kommer inte att bli överens om vilka värderingar som ska gälla i samhället.
I dag lever vi en värld där 1800-talets stormaktspolitik är på väg tillbaka, där 1600-talets europeiska religionskrig återuppspelas i Mellanöstern och där medeltidens fragmentiserade stater och fanatiska religionskrigare åter gör entré på sina håll.
Skillnaden är förstås tillgången till avancerad teknologi och vapen. Det är dock hög tid att göra upp med föreställningen att vi lämnat historiens irrationella kaos och myller bakom oss för att vi kan bygga smartphones och förarlösa drönarplan. Människans natur är inte datorns eller robotens. Hon är mycket mindre den upplysta, formbara och kalkylerande aktör som vi så gärna bedrar oss själva med att vara. Människan skapar historien. Men som en utsatt känslovarelse, sökande en plats i ett föränderligt och delvis obegripligt universum.
