Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Boström: Fult folk och vackra fasader

Arkitekturupproret skjuter sig tyvärr i foten genom att utse städer till Sveriges ”fulaste”. Det blir ofrånkomligen ett angrepp på de som bor där.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Min gamla hemstad, Borlänge, har blivit utnämnd till ”Sveriges fulaste stad”. Det svider. Nu är det visserligen bara av en Facebookgrupp som kallar sig ”Arkitekturupproret”. Närmare 7000 personer har röstat. Det är kanske inte helt representativt. Men ändå.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Nyheten blev stort uppslagen i såväl lokal- som rikspress.

Jag delar i grunden Arkitekturupprorets kritik mot att ”det bara byggs fyrkantiga lådor” trots att folk i gemen gillar äldre klassisk bebyggelse. Nybyggnationen kunde onekligen vara mindre ängslig och likriktad.

Men när ens uppväxtkvarter blir nedsablade av utomstående vinner lokalpatriotismen. Varje plats har sin identitet. Hur vi ser på en stad är ofrånkomligen styrt av känslor och erfarenheter.

Borlänge är en klassisk industristad. På så vis påminner den om Göteborg. Många Borlängebor känner sig för övrigt mer hemma på besök i Göteborg än i vår känslomässigt stympade huvudstad.

Borlänges officiella devis ”Trevligt folk” skulle kunna sättas på många gamla industristäder. De står ofta i rivalitet till sina lite finare tjänstemannatvillingar. Borlänge är trevligare än Falun. Norrköping anses mer levande än Linköping. Göteborg är mänskligare än Stockholm.

En stad formas av sina invånare och vilka som söker sig dit. Vackra platser har ofta en historia av makt och administration. De har en tendens att dra till sig pengar. Men det är ingen entydig välsignelse. De kan lätt gentrifieras till döds när kreativiteten trängs ut, eller när turister och sommarstugegäster tar över på mindre orter. Det går helt enkelt inte att bortse från de människor som bor på en plats. En själlös stad är inte vacker. Inte heller ett skansen för storstadsbor.

Arkitekturupproret skjuter sig därför i foten genom att utse städer till Sveriges ”fulaste”. Det blir ofrånkomligen ett angrepp på de som bor där. Kritikerna borde ägna sin energi åt hur ny- och ombyggnation ska utformas snarare än att gnälla över det modernistiska arvet. Det är knappast realistiskt att genomföra storskaliga rivningar av estetiska skäl.

Alla svenska industristäder är formade av modernismen. Sverige var rikt på 1960-talet och behövde bygga mycket bostäder snabbt. Norge klarade sig från modernismens dominans mycket tack vare att de var fattigare och mindre centralstyrda.

I vissa fall, som i Göteborg, ledde det till ett skövlande av kulturarv, välfungerande boendemiljöer och en sammanhängande stad. Även om inte allt var värt att bevara så revs det för mycket. Så var däremot inte fallet i Borlänge som endast var en liten bondby innan järnvägen drogs på 1870-talet. Borlänges hastigt uppslagna träkåkar runt järnvägsstationen kan närmast jämföras med en Vilda västernstad.

Lärdomen för framtiden är att undvika nya storskaliga byggnadsprojekt. Vare sig dessa drivs på av politiska, ekonomiska eller arkitektideologiska skäl. Sverige står just nu inför en självförvållad akut bostadsbrist. Det bör inte leda till panik. Se över regler. Men ställ krav på fungerande stadsmiljöer. Bygg småskaligt och inkludera medborgarna. För att det ska bli vackert måste det också vara trevligt.

Mest läst