Tino Sanandajis nyutkomna forskningssammanställning – Massutmaning – har rättmätigt ägnats stor uppmärksamhet. Boken har tagits upp här på ledarsidan, så jag ska inte gå igenom den i detalj här (jag har en längre recension i nästa nummer av den akademiska tidsskriften Respons).
Kortfattat kan sägas att den svenska migrationspolitiken inte medfört någon ekonomisk vinst för samhället, trots en del stjärnögda påståenden om motsatsen. Det skulle kräva ett mirakel med sysselsättningssiffrorna för att få en vinst ens på sikt. Det kanske tydligaste resultatet av asylmigrationen är istället ökad ojämlikhet. Den relativa fattigdomen fördubblades i Sverige mellan åren 1991 och 2013. Hälften av den fördubblingen kan förklaras av invandringen. Effekterna ser vi framförallt i sociala problem såsom trångboddhet, segregation, dåliga skolresultat och gängkriminalitet koncentrerad till vissa områden. De politiska följderna är också påtagliga.
Man kan å andra sidan hävda att Sverige är ett rikt land. Att vi varit ännu rikare utan denna politik är kanske inget tungt skäl om det ställs mot den humanitära insatsen. Kanske är även ökade klyftor ett pris man måste betala, skulle en del resonera. Det är ett till synes starkt argument. Att komma med ekonomiska beräkningar kan synas både krasst, egoistiskt och kallhjärtat när människor drunknar på Medelhavet. Men det är en falsk motsättning. För av den som vill hjälpa människor i nöd krävs inte i första hand ett stort hjärta, utan en stor hjärna.
Den svenska politiken har snarast varit ovanligt ineffektiv som humanitär insats betraktad. Att man måste ta sig till Sverige för att få hjälp förutsätter att det ska vara svårt att ta sig hit och är själva orsaken till att människor drunknar på Medelhavet. De mångmiljardbelopp som Sverige lagt på asylmottagande hade kunnat hjälpa många fler i närområdet. Sverige har istället dragit ned på biståndsbudgeten för att kunna hjälpa ett mindre antal på hemmaplan. Detta är inget annat än moralisk kortslutning, och visar brutalt tydligt hur ett rationellt konsekvenstänkande saknats i den svenska polititiken. Vi har främst vårdat vår självbild.
Enligt uppgift diskuterar nu EU-länderna ett radikalt annorlunda system, med skyddszoner utanför EU:s gränser i stället för en asylkonvention som för länge sedan blivit omsprungen av historien. Det är troligen ett nödvändigt steg.
Flyktingläger kan ge skydd för människor som verkligen flyr för sina liv. Tino Sanandaji har för övrigt ett intressant förslag för hur man kan hjälpa dem som inte kan återvända till sina hemländer ens på några års sikt. Låt rika länder bekosta permanent flyktingmottagande i mellaninkomstländer.
Man kan tänka sig mottagarländer som Turkiet, Kenya eller Brasilien beroende på flyktingarnas ursprung. Arbetsmarknadsbarriärerna är mycket lägre där och för samma summa kan man hjälpa betydligt fler. Frågan är global och det är nytänkande av det slaget som behövs när migrationsströmmarna stadigt växer. Det är hjärta och hjärna i förening.
