Bland regeringskansliets opolitiskt anställda tjänstemän cirkulerar just nu ett upprop om att sabotera en kommande borgerlig regerings politik. Skrivelsen är ställd till regeringskansliets förvaltningschef Mikael Granholm. Med hjälp av retoriska frågor ifrågasätter initiativtagarna om de behöver vara lojala mot en ”regering eller regeringsunderlag” vars beslut skulle strida mot regeringskansliets ”värdegrund” eller principen om ”alla människors lika värde”. Det regeringsunderlag som avses är naturligtvis Sverigedemokraterna.
261 anställda på departementen har undertecknat uppropet, som sajten Ledarsidorna.se uppmärksammade i tisdags. Avslöjandet är allvarligt. Regeringsformens portalparagraf statuerar att ”All offentlig makt utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare.” Regeringen är ansvarig inför riksdagen. Departementens anställda tjänstemän har till enda uppgift att förbereda och verkställa den folkvalda regeringens beslut.
Skrivelsen visar tydligt hur värdegrundsarbetet ätit sig in i demokratin. Abstrakta principer som ”alla människors lika värde” kan ges vilken innebörd som helst, vilket öppnar för politisk aktivism på tjänstemannanivå. Byråkratin ger sig på detta sätt sig själv en möjlighet att ställa sig över folkviljan och dess representanter.
Värdegrundsideologin är främmande för en rättsstat och ställer statsförvaltningen i motsatsställning till demokratin. Det är en farlig utveckling. Strax före valet avslöjade Aftonbladet (6/9) hur SD-riksdagsmannen, Stefan Jakobsson, i ett inspelat samtal talat om att ”plocka bort” tjänstemän på regeringskansliet som kan komma att obstruera partiets politik. Det är uppenbart att den avslöjade skrivelsen gett Jakobsson, och de som delar hans uppfattning, vatten på sin kvarn.
Sverige har av tradition haft en oberoende statsförvaltning, även om den under perioder varit utsatt för politiseringsförsök. Om inte den pågående utvecklingen inom förvaltningen rullas tillbaka öppnar det upp för ett scenario där kommande regeringar finner det fullt legitimt att börja byta ut statsanställda efter valen. Priset för att förlora ett val blir i så fall väldigt högt. Speciellt i ett land som Sverige med svag maktdelning och en omfattande stat. Det är allvarligt om de politiskt neutrala institutionerna förtvinar på det sättet, något som hotar både frihet och rättssäkerhet och på sikt själva demokratin.
I ett läge där svenska folket politiskt står längre till höger än på länge blåser det samtidigt starka vänstervindar i de studentgrupper som staten rekryterar sina tjänstemän ifrån. Vänsterbetonade värdegrundsresonemang tar också allt större plats på universiteten, och hotar att tränga ut sedan länge etablerade, liberala grundprinciper om en fri, kritiskt rationell och allsidig utbildning.
Polariseringen har spätts på av både politiska och kommersiella skäl. Utan den uppiskade stämning som de rödgröna partierna – men även stora tidningar som Aftonbladet och Dagens Nyheter bidragit till – hade knappast regeringskansliets tjänstemän tappat omdömet.
Tror man på allvar att 1930-talet står för dörren, bara för att Sverige kan få en borgerlig regering med stöd av SD är det lätt att gripas av panik. De röster som på detta sätt, systematiskt och självrättfärdigt, bidragit till att skärpa polariseringen bär ett stort ansvar. Våra nordiska grannländer med liknande regeringskonstellationer är förstås inga fasciststater. Men i en historielös tid blir det lätt att spela på människors rädsla.
När den folkpartistiskepolitikern, Jan-Erik Wikström, skulle presenteras som ny utbildningsminister 1976 möttes han enligt uppgift av ”en skog av röda nålar”. De förment opolitiska statstjänstemännen visade öppet sina socialistiska sympatier.
Maktskiftet 1976 utmålades av vissa socialdemokratiska politiker som en statskupp. Vi bör inte återvända till sådana föreställningar. Den som i praktiken inte tolererar växling vid makten har börjat tänka i auktoritära banor. I ett demokratiskt samhälle kan man byta regering utan att självrättfärdiga byråkrater tar sig rätten att sabotera folkviljan.
