Ett fritt folk bestämmer över sig självt. Det var detta som skilde de liberala demokratierna i väst från öststatskommunismens diktaturer. Inte minst i Sverige har stödet för demokratin varit grundmurat. Den svenska socialdemokratin tog tidigt ställning för vad kommunisterna föraktfullt kallade "borgerlig demokrati”. Den svenska borgerligheten, inklusive högern, tog också tidigt ställning för demokrati. 1930-talets fascistiska idéer om elitstyre betecknades som ”osvenska”.
På senare år verkar dock något ha hänt. Folket utmålas allt oftare som ett problem. Nyligen lät näringslivets tankesmedja Timbro översätta den amerikanske filosofen, Jason Brennans, bok ”Efter demokratin” (Against Democracy), till svenska. Brennan argumenterar öppet för att avskaffa den allmänna rösträtten och ersätta den med ett styre av ”de kunniga”.
Det är lite svårt att ta Brennan på allvar. Hans tilltro till samhällsvetenskaplig expertis framstår som närmast parodisk för den som själv befinner sig i akademin eller rört sig i det teknokratiska etablissemanget. Man undrar om han någonsin varit utanför seminarierummet.
Utbildning är inte bildning och den är inte nödvändigtvis bara av godo. Teknokratisk kunskap är instrumentell. Den har väldigt lite med omdöme, erfarenhet och klokskap att göra. Oavsett utbildningsnivå är det mycket svårt – snarast omöjligt – att förstå hur ett komplext samhälle fungerar. Ännu svårare är det att använda kunskapen på ett bra sätt.
Brennan är förstås inte den förste som kritiserar demokratin. En lång rad tänkare från Platon och framåt har gjort det med större finess. I grunden rör det sig om ett idealistiskt felslut: Att abstrakta principer står över människor av kött och blod. Att någon annan kan bevaka våra intressen. Men demokrati infördes i politisk kamp, för att folket skulle kunna utgöra en motvikt till samhällets eliter. Demokratin handlar om maktbalans.
Makt korrumperar även den mest upplyste. Även experter följer trender och ägnar sig åt grupptänkande. Abstraktion och distans är inte sällan preludiet till övergrepp och katastrofer. Euro-projektet är ett tydligt exempel på hur eliterna kan hamna fel i sin iver att omdana samhället, ofta i sitt eget intresse. Kommunismen hade tidigare starkt stöd bland de lärde. Den modernistiska arkitekturen är ett mer trivialt exempel. Folket behövs som en konservativ broms.
Brennans bok är ett tankeexperiment. Att ta ifrån människor rösträtten är dock ett allt för iögonenfallande sätt att begränsa folkets inflytande. Öppet förtryck föder revolt. Inte ens Kreml har gått den vägen.
Den metod som Europas eliter använt sig av de senaste decennierna är i stället att föra över makt från de folkvalda till teknokrater, jurister och byråkrater – att ta steg för steg mot skendemokrati. Det är en av de viktigaste förklaringarna till att vi fått en populistisk motreaktion. Teknokratstyret har bara utrymme för en sanning, precis som populismen. Bägge ogillar den demokratiska pluralismen, bägge göder de varandra.
