I veckan rapporterade GP att 80 procent av de tillfrågade säger att de är tillfreds med sin hemtjänst i Göteborg. Siffrorna kommer från Socialstyrelsen. Man kan diskutera om det är en hög eller låg siffra. Nationellt så har tillfredsställelsen bland brukare av äldreboenden och hemtjänst minskat den senaste mandatperioden. Man kan också utgå från att de svagaste brukarna inte svarar på enkäter i lika stor utsträckning.
Svensk äldreomsorg står sig resursmässigt bra i internationella jämförelser. Men vi har å andra sidan också ett av världens högsta skattetryck. Otaliga är vittnesmålen om stressad personal som inte har tid att göra annat än det allra nödvändigaste för de äldre. Den mänskliga kontakten blir lidande, vilket inte är någon struntsak. För många gamla människor är hemtjänst- och vårdpersonal de enda de träffar dagligen.
Den svenska välfärdsstaten har från allra första början prioriterat barn- och unga framför äldre. Man kan tycka att det är en rimlig ordning. Men den är också krass. Staten vill investera i den blivande arbetskraften, inte i den som redan gjort sitt.
Detta är inte en fråga om bristande skatteintäkter. Äldrevårdens styvmoderliga behandling beror på prioriteringar. Ska vi värna välfärdens kärna måste politikerna hålla igen på kringverksamheter och transfereringsnivåer för vuxna och friska medborgare. Det är dock långt ifrån alltid som de styrande orkar göra den prioriteringen. De äldsta har tyvärr ingen stark röst i offentligheten.
Men förändring är inte omöjlig. Genom LSS-reformen, som infördes av en den borgerliga regeringen på 1990-talet, förbättrades livsvillkoren ordentligt för funktionshindrade. Även våra äldre skulle kunna ges en bättre livskvalitet om viljan fanns. Det borde den göra. Nästan alla av oss kommer trots allt en dag att hamna där själva.
