Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Boström: Dags för SD att gå vidare

    Sverigedemokraterna lär fortsätta vara ett outsiderparti så länge de som styr det innerst inne ser sig som just outsiders

    Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

    Dagen efter valet gick Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen, ut i en flammande appell på Facebook. Han talade om hur hoppet nu står till ”övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter”, liksom om en ”existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad” Om ett val mellan ”seger eller död”. 

    Det här är inte ett språkbruk som brukar känneteckna svenska politiker. Uttalandet har också med rätta väckt mycket negativ uppmärksamhet. Mattias Karlsson är i praktiken partiets hjärna och chefsideolog. Men faktum är att Karlsson uttryckte sig nästan exakt likadant efter EU-parlamentsvalet 2014. 

    De mer vulgära uttolkningarna har genast talat om naziretorik. Det är förvisso en retorik som delas av nazister. Men i det här fallet handlar det snarare om ett bombastiskt, nationalromantiskt eller radikalkonservativt, sätt att uttrycka sig. Populärt i början av 1900-talet och typiskt Mattias Karlsson. Men framförallt ger det uttryck för tankarna hos någon som alltför mycket lever i idéernas värld, eller känslornas om man så vill. Karlsson talar inte som en slipad  partistrateg. Han talar ur hjärtat.  

    Om man tänker efter är det egentligen inte så förvånande. Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Richard Jomshof och Björn Söder träffades som unga studenter i Lund. De gick med i SD när partiet var ett en-procentigt pariaparti. Hela deras politiska livsgärning har präglats av kamp. De har formats av konfrontationen. Av att vara bespottade. Av att till och med bli attackerade fysiskt. Endast övertygade idealister – i ordets egentliga mening – skulle ta sig an ett sådant otacksamt projekt. De flesta begåvade lundastudenter som ville göra politisk karriär på 1990-talet valde istället den betydligt bekvämare vägen att gå med i något av de etablerade partierna. De fyras gäng valde en väg som mest sannolikt borde ha slutat i marginalen snarare än i riksdagen. 

    Men människor är nu inte alltid nyttomaximerare. Som bland andra Dagens Nyheters politiske chefredaktör, Per Svensson, påpekat ska den existentiella dimensionen inte underskattas av den som vill förstå SD:s ledning. Den politiska kampen ger mening. I synnerhet när man når framgång mot alla odds. 

    Övertygelsen, i kombination med förståelse för hantverket, har också varit en stor tillgång för SD. Men den världsbild som präglat SD-kärnan fungerar dåligt för ett parti som representerar en sjättedel av väljarna. Att karisma ofta präglar framgångsrika nya politiska rörelser och ledare är inget nytt. Men efter profeter följer alltid påvar. Det är egentligen inget att beklaga. I de få fall profeterna fått makt har det gått illa. Profeter är ofta usla på att ta ansvar i maktställning. Inte sällan slutar det i katastrof.

    Att partiet växt explosionsartat fram till nu beror förstås inte enbart på övertygelse och skicklighet. Det beror framförallt på att partiet legat rätt i tiden. En aldrig så livskraftig planta går under om inte jordmånen är den rätta. Motsvarande partier har växt i hela Europa. SD:s hjärtefråga, migrationen, har gått från att vara en fråga i marginalen till att stå i debattens centrum, mycket på grund av yttre omständigheter. Den nya kommunikationstekniken har också starkt gynnat utmanarpartier. 

    Det är däremot inte nationalromatiska drömmerier som fått SD växa. Den stora merparten av partiets aktiva medlemmar har tillkommit på senare år. De har anslutit sig till ett riksdagsparti på grund av upplevda problem i vardagen. De har inte anslutit sig till en nationalromantisk studentklubb eller till det 1990-talsparti som just gjort sig av med skinnskallarna. 

    Merparten av SD:s medlemmar delar inte ledningens erfarenheter. Men ledningen för partiet är sedan lång tid tillbaka densamma. Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson har suttit i partistyrelsen i över 15 år. Deras ställning är i dagsläget tämligen ohotad. Utmanarna är få och partiet toppstyrt. Men frågan är om SD verkligen klarar att ta steget till att bli ett ordinärt parti med nuvarande ledargarnityr. 

    Sverigedemokraterna gick visserligen fram även i detta val. Men partiet gick inte alls så bra i valet som de flesta bedömare, och många opinionsinstitut, förutspått. Det har förklarats med att de var överskattade i mätningarna. Men mycket talar också för att väljarna faktiskt inte gillade vad de hörde när de på allvar konfronterades med partiföreträdarnas uttalanden i valrörelsen. 

    Jimmie Åkesson talade till exempel generaliserande om att alla invandrare som upprätthåller sig illegalt i landet är potentiella terrorister. Han hävdade vidare att invandrare inte får jobb för att de inte är svenskar. Visserligen med tillägget att de kunde bli svenskar och  att det ska finnas vägar in i gemenskapen. Men en partiledare som velat lägga tonvikten på det sistnämnda hade formulerat sig annorlunda. Idén om en plikt att anmäla sina grannar om man misstänker att de gömmer illegala invandrare avskräckte nog också en och annan. Det gamla SD lyste igenom. 

    Politik är viktigt. Frågorna kring invandring och integration är centrala för det svenska samhället. Det gäller oavsett hur man ställer sig i sak. Men det är problem som bara kan lösas sakligt och praktiskt. Lösningarna kommer kräva kompromisser mellan olika värden. När politik och invandring istället blir ett existentiellt projekt, en fråga om livet mening, då lurar fanatismen bakom hörnet. Krig ger också människor mening. Men ett samhälle som genomsyras av politisk kamp blir inte ett levande och glädjefyllt samhälle. Det blir febrigt och neurotiskt, intolerant och misstänksamt. På sikt blir det grått och auktoritärt. 

    Om övriga partier, med undantag för SD:s motsvarigheter på vänsterkanten, kan tyckas hålla sig med trötta och desillusionerade framtidsvisioner så är SD:s problem att man inte riktigt släppt tanken att pojkrumsutopin går att förverkliga. SD är fortfarande tonåringen i rummet. 

    Många av SD:s belackare anser att partiet helt saknar existensberättigande oavsett hur mycket det reformeras. Men ett socialkonservativt, nationalistiskt parti ryms inom den övergripande liberala demokratin om det på allvar inser nödvändigheten av vissa grundläggande liberala principer. Att politik inte är en kamp på liv död är en sådan. Att politik i praktiken innebär ett stort mått av kompromissande en annan.  Att politiken inte kan genomsyra hela samhället och dess kultur en tredje. Framförallt att individen måste ha ett rum bortom politiken, med respekt för olikheter, garanterat av rättssäkerhet och maktdelning. Sverige är långt ifrån liberalt i dessa aspekter idag. Men en vänsterhegemoni som byts ut mot en högerhegemoni gör det inte heller mer liberalt. 

    SD har långt kvar till att dessa insikter ska sätta sig. Förhoppningsvis drar partiet rätt slutsatser av det, relativt förväntningarna, dåliga valresultatet. Liksom av det totala fiaskot för det mer radikala Alternativ för Sverige. Det är inte kampretorik som efterfrågas av svenska folket. SD behöver tydligt sätta ned foten i vissa grundläggande principfrågor. Partiet behöver också på allvar göra upp med sitt förflutna genom en vitbok. Det finns gott om historiker i grannländerna som kan ta uppdraget. SD behöver helt enkelt anpassa sin självbild till verkligheten. 

    Med dagens ledargarnityr lär det bli svårt. Insikten finns nog inte riktigt där. Men egentligen är det hög tid för ledare, som inte formats av just kampen i utanförskap, att ta över om partiet ska ha en framtid. För SD lär fortsätta vara ett outsiderparti så länge de som styr det innerst inne ser sig som just outsiders.