Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Talman, Andreas Norlén, under gårdagens pressträff i riksdagen.
Talman, Andreas Norlén, under gårdagens pressträff i riksdagen.

Boström: Dags att trycka på knappen

Riksdagens talman, Andreas Norlén, gör rätt i att driva regeringsprocessen till skarpt läge. Nu är det upp till bevis för Centern och Liberalerna att visa vilken statsminister de vill ha.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Talmannens återkommande presskonferenser på måndagar börjar bli en institution i sig själv. Det har gått sju veckor sedan Stefan Löfven (S) avsattes som statsminister av en överväldigande riksdagsmajoritet. Hittills har det mest trampats vatten. Olika sonderingsförsök har avlöst varandra.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Nu har i alla fall talman, Andreas Norlén, åtminstone börjat försiktigt att sätta ned foten. Nästa måndag kommer han formellt föreslå att en statsministeromröstning hålls i den veckan. Beskedet är välkommet.

Det är också logiskt att talmannen gett uppdraget till Ulf Kristersson (M) att låta sig prövas av riksdagen. Samtliga partier som avsatte Löfven, 60 procent av riksdagen, har sagt sig vilja se Kristersson som statsminister.

Som alla känner till vid det här laget är det i första hand mittenpartierna som hindrar Kristersson från att bänka sig på Rosenbad. Centern och Liberalerna har ställt upp en mängd orealistiska villkor för att stödja honom, trots att de gick till val på göra Kristersson till statsminister.

I praktiken innebär talmannens besked att pressen på C och L nu ökar. De bör på allvar bestämma sig. Är de beredda att stödja en alliansregering light: en M-Kd regering som regerar i nära samarbete med mittenpartierna? En regering som för Alliansens politik, på Alliansens villkor, som Kristersson uttrycker det. Om de är det, så vore det logiskt att släppa fram honom redan nu, och inte fortsätta att hålla svenska folket som gisslan fram till jul. De vinner knappast förtroende på att förhala processen i det oändliga. Tvärtom. 

Som Ulf Kristersson konstaterade igår finns inga andra realistiska alternativ för en borgerlig regering. Miljöpartiet är inte intresserade av att samarbeta med M och Kd. Denna ovilja är ömsesidig. Dessa partier står långt ifrån varandra i rikspolitiken. Att en sådan regering skulle vara beroende av att budgetförhandla med Socialdemokraterna gör förstås inte saken bättre. Det skulle i praktiken bli en förtäckt samlingsregering.

Det är därför rätt att av talmannen att låta moderatledaren Ulf Kristersson prövas på allvar, utifrån sitt tidigare besked. Först i skarpt läge kan regeringsbildningsprocessen komma framåt. Men Kristersson har två hinder framför sig.

Han måste inte bara övertyga C och L att hans förslag är det minst dåliga alternativet. De har trots sina negativa besked inte helt stängt dörren, om man läser mellan raderna. Det är dock oklart om de ens själva tror på sina alternativa lösningar, eller om det bara rör sig om förhalningstaktik. Men Kristersson måste även övertyga SD att stödja en regering som inte vill förhandla med dem. Det senare lär kräva någon form av deklaration om innehållet i den tilltänkta politiken.

Det vore nu rimligt om Centern och Liberalerna sammankallade sina respektive riksdagsgrupper och partiråd, eller motsvarande, och tog ställning. Åtminstone om man vill rädda lite av omvärldens respekt. Regeringsbildningsprocessen kan inte tillåtas dra ut i oändlighet.

Misslyckas Kristersson nästa vecka så bör talman Andreas Norlén gå vidare med fler skarpa förslag i riksdagen. Om ingen annan är villig att ställa upp kan talmannen i princip föreslå Kristersson fyra gånger på raken.

Först då kan talmannen utlysa nyval. Förhoppningsvis behöver vi inte hamna där. Men det ska inte heller uteslutas att det blir nödvändigt. Hotet om nyval måste vara på riktigt för att förmå partierna att flytta sina positioner. 

Rikspolitikerna har haft år på sig att förbereda sig för dagens parlamentariska läge. Väljarnas tålamod börjar tryta. I grunden är det ett underbetyg åt svensk demokrati att flera partier, av inte minst partiegoistiska skäl, låst sig så kraftigt.

Det är hög tid att sätta landets bästa främst.

Mest läst