Har man rätt till en plats i världen där man känner sig hemma? Där man känner igen sig i kulturen, värderingarna och människors sätt att vara? Har man rentav rätt att känna stolthet över det land man fötts in i eller rotat sig i som invandrad? Har man till och med rätt att känna tacksamhet till föräldragenerationen, till alla de generationer som byggt och försvarat det här landet?
Nej, det har du inte! Skämmes, lilla människa! Aftonbladets politiske chefredaktör, Anders Lindberg, hävdar i en bombastisk söndagsledare (28/10) att alla former av nationalism är av ondo. Nationalism är krig! Nationalism är blodbad, bomber och etnisk rensning! Ska man tro honom är barnen som viftar med norska flaggor på 17 maj potentiella Breivikar allihopa.
Lindberg går också till storms mot dem som, liksom jag själv, dristat sig till att kritisera nyöppnade Nationalmuseum och dess famösa påståendeatt det aldrig existerat någon ”historisk tid och plats” där ”allt var på ett visst sätt”. Ve den som ifrågasätter den officiella sanningen. Det är bara ryska troll och högerextremister som tycker annorlunda. Brunsmetningen är legio. Han är en skicklig propagandist, Lindberg. Han vet att ”de stora lögnerna” går hem.
För enligt den förhärskandedoktrinen existerar bara perspektiv, konstruktioner, maktkamp och förtryck, i samtiden såväl som i historien. Det sunda förnuftet måste utmålas som sjukt. Känslan för Sverige, den naturliga förståelsen för historien, för mänskliga relationer, allt måste kväsas i sin linda. Om, och om igen.
Möjligen ska man inte ta en skribentpå allvar som i samma text hävdar att ”nationalismens flodvåg svepte bort sekler av samlevnad och gemensamma institutioner” i det forna Jugoslavien.
Det är inget annat än historieförfalskning. De jugoslaviska folken levde i sekel, förtryckta under olika envåldshärskare, där ingen lyckades forma en fungerande, gemensam berättelse för sammanhållning. Med tragiska konsekvenser.
Lindbergs person är nu en bisak. Han är framförallt intressant för att han med sina brutala överdrifter tydliggör den rådande hegemonin i samhället. Den hållning som annars, exempelvispå Nationalmuseum, uttrycks mycket mer subtilt och indirekt.
Det handlar om känslopolitik. Människors naturliga behov av sammanhang, identitet och historia ska brytas ned. Endast så kan det tomrum skapas som ska ge plats åt den progressiva tusenårskampen.
Det Lindberg och andra kulturradikaler ägnar sig åt är att beröva vanliga människor känslan av att varahemma i världen. Att ta saker för givna. Den kognitiva trygghet som är en förutsättning för att inte vara beroende av makten. För att kunna bygga sitt eget liv, värna sin familj, att känna stolthet över sin kultur och sitt sammanhang. Förmågan att bottna i sig själv, den styrka som föder självständighet.
Förintandet av de naturliga gemenskaperna kräver hårt, oupphörligt arbete. Konstruktionen av Ondskan, den andre, utfulningen, utgör dess kärna. Däravde groteska överdrifterna. Däravde in till parodi återkommande försöken att brunsmeta politiska motståndare.
Men tror ni att Lindberg, som trots allt är både medlem av ett välbetalt etablissemang och frontkämpe i godhetens tjänst, själv känner sig trygg i sin gärning? Jag tvivlar. Något skaver.
Den politiska religion Lindberg företräder tillåter aldrig sina tjänare att upphöra skrämmas med Djävulen. Då skulle de snabbt tappa både fotfästet och makten över medmänniskorna. Men det är nu ingen sann religion vi talar om, utan ett substitut. Och ihåligheten är svår att värja sig emot när man står där, mitt i den. Tonläget blir därefter.
