Almedalsveckan är över för den här gången. Som vanligt hör man beklaganden om att ”demokratifesten” allt mer förvandlats till ett kommersiellt jippo, en PR-månglarnas marknad. Men bortsett från de kommersiella intressena – hur många rent ideella röster finns egentligen på plats i Almedalen? Röster som inte lever direkt eller indirekt på statsbidrag. Hur stark förankring i befolkningen har egentligen det svenska civilsamhället i dag?
Offentliga företrädare framhåller gärna Sveriges starka föreningsliv. Vad det talas mindre om är att detta föreningsliv i allt högre grad växt samman med statsmakten. Att forna tiders folkrörelser förvandlats till det politiska etablissemangets förlängda arm, när det inte fungerar som plantskola för aktivister och värdegrundsentreprenörer, eller tillhandahåller reträttposter för avdankade politiker. En betraktare som inte marinerats i svensk överideologi skulle rent av tala om snärjande ofrihet och korruption.
Ta till exempel anrika IOGT-NTO, Sveriges största nykterhetsorganisation. Medlemavgifter står för en procent av organisationens intäkter! Att IOGT-NTO tilldelats en statlig lotterioktroj – privilegierad rätt att driva spelverksamhet i form av Miljonlotteriet – bidrar med 92 procent av organisationens intäkter. Det rör sig om över 60 miljoner kronor årligen som i praktiken är ett förtäckt statsunderstöd. Att en organisation som ska bekämpa missbruk får sina huvudsakliga intäkter från dobbleri är pikant i sig. Att staten genom att dela ut privilegiebrev i praktiken ger förtäckta stöd – intäkterna hade lika gärna kunnat gå till statliga Svenska Spel – är något av en skandal.
Att detta inte väcker mer uppmärksamhet förklaras nog bäst av det finns så många händer i syltburken. En betydande del av Socialdemokratiska partiets intäkter kommer faktiskt också från lotteriverksamhet. Partiet får in sex gånger mer pengar från sitt spelbolag än från medlemsavgifter. Ungdomsförbundet SSU får in mer än hälften av sina intäkter från den omfattande spelverksamhet som bedrivs av A-lotteriet. Också de med statlig oktroj att bedriva dobbel. Det har gjort regeringspartiets ungdomsförbund till det överlägset rikaste. Den enskilde kunden på Pressbyrån har nog för det mesta ingen aning om att han eller hon är med och finansierar taxiresor åt SSU-topparna.
I fallet med A-lotterierna är den politiska makten som delar ut bidrag och privilegier, och civilsamhället som tar emot pengarna, samma sak. Partierna räknas finurligt nog i bidragssammanhang till den senare kategorin. Socialdemokraterna är dock ensamma om att utnyttja speloligopolet till sin egen fördel.
Vanligare är dock att den politiska makten och civilsamhället byter tjänster och gentjänster. Anna Carlstedt var under sex år ordförande för IOGT-NTO innan hon blev ordförande för Röda Korset. Ett år senare utsågs kulturvetaren Carlstedt på oklara grunder till regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism – trots ett otal mer kvalificerade kandidater.
Hur kommer det sig att den borgerliga oppositionen inte försökt ändra på denna ordning? För politiker av alla färger erbjuder floran av civilsamhällesorganisationer lukrativa reträttposter. Tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg kunde kvittera ut närmare 70 000 kronor i månaden som styrelseordförande i Röda Korset, samtidigt som han tjänade ett miljonbelopp årligen på andra styrelseuppdrag.
Till detta kan läggas de 1,7 miljarder kronor i skattepengar som årligen går till olika bildningsförbund, med koppling till de politiska partierna. En hel del av denna verksamhet är förvisso inte partipolitisk. Men den kan mycket väl vara politisk. ABF – med koppling till socialdemokratin – anordnar ett otal politiska kurser och seminarier och står varje år värd för Socialistiskt Forum där den mest extrema vänstern gladeligen får delta.
Allmänna arvsfonden delar utöver detta årligen ut mångmiljonbelopp till olika aktivistiska verksamheter. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor likaså. Den senare föredömligt granskad av Timbro under våren, där det framgick att både extremister och rena skojare fick del av pengarna. Detta är bara ett axplock.
Både de etablerade partierna och civila organisationerna tappar medlemmar. Gamla fraser om folkbildning och kamp för diverse goda värden döljer att det allt oftare handlar om att driva en ideologisk agenda eller säkra eget löneutrymme. Den journalistiska granskningen av den här sektorn är dessutom under all kritik.
Det är inte konstigt att bilden av ett etablissemang satt sig. EU-minister Ann Linde (S) förkunnade strax före jul på DN Debatt (7/12-2016) att regeringen, tillsammans med fack och arbetsgivare, civilsamhällets organisationer, myndigheter och skolan skulle dra igång en omfattande folkbildningskampanj för att ge medborgarna en mer positiv bild av EU. Artikelns närmast östtyskt folkuppfostrande tonfall sammanfattade ganska väl det svenska civilsamhället funktion i dag.
