Oavsett vad man tycker om Sverigedemokraterna kan man konstatera en sak: Isoleringsstrategin mot partiet har inte fungerat. SD har fått ett starkt inflytande över dagordningen i svensk politik. Och det ser åter ut att nästan kunna fördubbla sitt väljarstöd.
Mycket talar för att de övriga partiernas ovilja att ens prata med SD gynnar partiet. SD behöver inte ta ansvar för några kompromisser eller obekväma beslut. De framstår som den enda oppositionen. Väljarna kan kanalisera allt sitt missnöje till detta parti.
I våra nordiska grannländer har man valt en annan väg. SD:s systerpartier är där antingen regeringsunderlag eller del i regeringen. Sverige har valt en Sonderweg. Fortsätter isoleringen av SD efter valet talar erfarenheten för att partiet kommer att växa ytterligare. Det är en riskabel utveckling. För på svenskt manér lär det förr eller senare komma en omsvängning. Frågan blir tillspetsat om SD ska tvingas att börja ta ansvar som ett 20-procentsparti nu eller som ett 35-procentsparti om några år? Inför valet 2022 kanske vi diskuterar om M ska vara stödparti till SD snarare än tvärt om.
Det vore rent objektivt olyckligt om ett parti utan erfarenhet av regerande kan göra anspråk på statsministerposten. Ett parti som dessutom varit utfruset i över ett decennium. Det skulle skapa stora spänningar och innebära risk för missgrepp.
I en demokrati förhandlar man och kompromissar. Det är demokratins kärna. Missnöjespartier blir ansvarstagande genom att vara med i den processen. Se bara på Miljöpartiets förvandling genom åren. Undantaget är partier som hotar avskaffa själva demokratin. Men ingen seriös bedömare skulle räkna SD till denna kategori, även om partiet i dagsläget har en problematisk syn på rättssäkerhetsfrågor.
För Moderaterna, som i praktiken är det parti som kan inleda förhandlingar, är valet inte enkelt. Maktförhållandena mellan M och SD börjar utjämnas. M har resurser och erfarenhet. Men SD har en folkrörelse i ryggen och en helt annan energi. Partierna skiljer sig också i grunden vad gäller ideologisk inriktning, även om de kan nå samsyn i flera sakfrågor.
En ensam Moderatregering som tvingas parallellförhandla (eller indirekt anpassa sin politik) med mittenpartierna och SD kommer att vara sårbar. Det kommer krävas politisk skicklighet för att klara den balansgången. Men det skulle i någon mån återföra Sverige till en normal skandinavisk blockpolitik med tydliga politiska alternativ. M skulle behöva tillmötesgå SD utan att rucka på grundläggande liberala principer.
Alternativet är ofrånkomligen blocköverskridande samarbete – direkt eller indirekt. Att S släpper fram Alliansen i utbyte mot sakpolitiska eftergifter eller att L och C stöder Löfven. Kortsiktigt kanske det kan framstå som attraktivt. Men räkna med att SD kommer fortsätta växa under de omständigheterna. Konfliktlinjen kommer fortsätta gå mellan dem och resten. Energin och instabiliteten kommer att öka. Då kan vi i ett krisläge få en närmast revolutionär stämning.
