Valrörelser är sällan några uppmuntrande tillställningar för den som har ett seriöst intresse för politik. Partipropaganda, osakligheter, personpåhopp och lämpligt utplacerade skandalavslöjanden virvlar runt i en strid ström.Men ett visst mått av oreda hör nu till ett fritt samhälle. Även om det kan vara jobbigt att sålla ut det relevanta så finns det också gedigen information att tillgå. Tack vare internet är det lättare än någonsin att ta del av journalistiska granskningar eller vad partierna står för.
Svensk demokrati står på det stora hela stark. Valdeltagandet har ökat de tre senaste valen. Politiskt våld och valfusk är allvarliga, men ytterst marginella fenomen i Sverige. Befolkningen är välutbildad och vågar kritisera de styrande.
Det är lätt att förledas av det höga tonläget. I det ena lägret heter det att Sverige riskerar gå under i etniska och sociala konflikter. I detandra att fascismen står för dörren. Hysterin är egentligen inte något nytt. På 1970-talet varnades det också för att fascismen stod på tröskeln till folkhemmet. Undergångsvisionerna var ymniga. Överbefolkningskatastrof, massarbetslöshet till följd av automatisering, annalkande socialistisk revolution och påföljande kontrarevolution målades upp som mörk moln på himlen. I efterhand framstår mest det som neurotiska fantasier.
Vi svenskar har en lång tradition av att lösa samhällsproblem och anpassa oss till ändrade förutsättningar. Vi har också en tradition av att samarbeta och tala med varandra, bortom meningsskiljaktigheter. Den inställningen har ibland lett till ensidighet, hybris och en bedövande konsensus. Men den har också räddat oss från uppslitande konflikter. Och hittills har vi oftast kunnat lägga om kursen när det varit påkallat.
Efter valet är det hög tid för att återgå till en mer konstruktiv och sakorienterad ansats i svensk politik. Men först ska vi gå och rösta.
