Bostadspolitiken som ledde till polarisering

ANNONS
|

Den som gör sig besväret att analysera de femtio-sextio mest akuta ”utanförskapsområdena” eller ”no-go platserna” kommer att upptäcka att de alla har samma historia och nu snabbt är på väg ännu längre ned i moraset. Det logiska slutet ser vi i form av stenkastningar mot polisen och områden med särpräglade sociala normer och egen klanlagstiftning. Dådet på Drottninggatan är ett av de hittills värsta utfallen av den förvärrade situationen.

I stort sett alla problemområdena byggdes mellan 1967-72. Det var katastrofala år för den svenska bostadspolitiken och eftersom vi aldrig analyserat vad som verkligen hände och vilka effekter det fick under de kommande decennierna hörs det nu allt högre röster som kräver att vi ska upprepa katastrofen.

ANNONS

Hösten 1966 gjordes den berömda intervjun där Tage Erlander menade att unga hushåll borde ”ställa sig i bostadskön” och i det efterföljande valet gjorde socialdemokraterna sin största förlust i mannaminne. Efter det släppte de desperata politikerna fram alla bostadsplaner som gick att hitta och på kort tid stegrades den redan höga produktionen med tjugofem procent. Den nyskapade ”Delegationen för Bostadsfinansiering” arbetade direkt under finansdepartementet med att ge förhandsbesked om lån till nya industriellt byggda bostadsområden.

Men inom bara några enstaka år stod det klart att efterfrågan på de nya bostäderna inte fanns. Dessutom klarade kommunerna inte av de investeringar i infrastruktur som hängde samma med dem, vilket gjorde att de nya invånarna hamnade i halvfärdiga områden som var fulla av lerpölar men saknade dagis och skolor. Istället flyttade den svenska medelklassen i uppskruvad takt ut till de villaområden som byggdes överallt i landet. Från och med 1972 ledde det till att produktionen av flerfamiljshus föll som en sten.

Därmed var fem år av katastrofbyggande över, men det som återstod var förvaltningen av dussintals impopulära och halvtomma områden. En effekt av det var att man alltid kunde vara generös under flyktingkriser på 1980- och 90-talen, för Sverige hade de tomma bostäder som få andra länder var försedda med. De bolag som förvaltade dem hade dessutom ett egenintresse av att fylla lägenheterna med invånare som fick hyran betald av någon annan del av den statliga eller kommunala förvaltningen. I Göteborg var det den motsättningen som 1995 ledde till att man fattade beslut om en samlad förvaltning av de kommunala bolagen samtidigt som mer än tusen ”miljonprogramslägenheter” revs.

ANNONS

Under början av 2000-talet fick vi istället en allt bättre fungerande bostadsmarknad. Innerstäderna rustades upp och i de miljonprogramsområden som fick större inslag av bostadsrätter stabiliserades den sociala situationen. På andra håll i landet fick kommunala bolag stöd för att ta bort tiotusentals lägenheter som egentligen aldrig behövts. Men den förbättrade balansen gjorde oss också oförmögna att hantera den situation som tog fart under 2010-talet.

Den kraftigt ökade flyktingströmmen har den här gången inte mött några tomma bostäder. Istället har de miljonprogramsområden som i en del fall var på väg att stabiliseras fått ta emot tusentals nya invånare som har det gemensamt att de inte kan svenska och befinner sig i socialt utsatta lägen. Resultatet har blivit en polarisering som vi aldrig sett någon motsvarighet till i Sverige.

Det som behövs nu är en snabb stabilisering av läget, vilket kräver genomgripande reformer av såväl socialpolitiken och bostads- och arbetsmarknaderna. Men eftersom den vägen är politiskt känslig och kräver att man erkänner de enorma misstag som begåtts kommer det nu istället förslag om att bygga ”nya städer” runtom i landet. Ofta är förslagen knutna till Sverigeförhandlingen, som därmed riskerar att bli en upprepning av alla de misstag vi redan begått. Hur Sverige sedan skulle se ut med ytterligare några miljoner människor hoptryckta i framtidsstäder i skogen där tågen snabbt swischar förbi gör vi bäst i att inte ens fundera över.

ANNONS

ANNONS