Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Boscanin: Viktigt att syna migrationens kostnader

Det är inte på grund av påstådd lönsamhet som vi tar emot människor på flykt, utan av humanitära skäl. Det innebär emellertid inte att det offentligas åtaganden och kostnader är oviktiga.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Huruvida invandringen är lönsam eller inte är en fråga som har diskuterats flitigt de senaste åren. Svaret skiljer sig åt beroende på huruvida man talar om arbetskraftsinvandring eller flyktinginvandring. Vad gäller den senare är det inte på grund av påstådd lönsamhet som vi tar emot människor på flykt, utan av humanitära skäl. 

Det innebär emellertid inte att det offentligas åtaganden och kostnader är oviktiga. Det offentligas tillgångar är inte obegränsade och måste användas effektivt. Så hur mycket pengar handlar det egentligen om? Nationalekonomen Joakim Ruist har räknat på den statsfinansiella kostnaden i rapporten ”Tid för integration” från Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi. Resultatet är nedslående.

Under en begränsad period är den genomsnittlige flyktingens bidrag till statskassan positivt, men det räcker inte för att täcka det underskott som uppstår de första åren samt efter pensionering. Ruist kommer fram till att statens kostnader för flyktingar med ”genomsnittlig integrationspotential”  i genomsnitt förväntas uppgå till 74 000 kronor per person och år. Då har direkta kostnader för mottagandet inte tagits med i beräkningen. 

Intäkterna från, respektive kostnaderna för, de som kommit hit som flyktingar har jämförts med hur dessa siffror skulle ha sett ut om flyktingpopulationen inte skilt sig från totalbefolkningen, det vill säga om flyktingarnas intäkter och kostnader motsvarade dess befolkningsandel. Även om flyktingar är överrepresenterade jämfört med resten av befolkningen när det gäller till exempel socialbidrag visar beräkningarna att den största andelen av underskottet uppkommer på inkomstsidan, det vill säga sådant som skatter och arbetsgivaravgifter.

Ruist har undersökt arbetsmarknadsintegrationen för flyktingar som kommit till Sverige från olika ursprungsländer under olika delar av perioden 1982-2014. Under denna period har sysselsättningsutvecklingen blivit sämre på så sätt att det tar längre tid för flyktingar att få ett arbete. För de som anlände till Sverige 1982-1988 var 60 procent av männen i sysselsättning efter två till tre år och 60 procent av kvinnorna efter fem år. För de som kommit senare har det tagit sex till nio år för männen och åtta till tolv år för kvinnorna att nå samma sysselsättningsnivå. 

En viktig sak som Ruist lyfter är att skillnaden bara rör integrationens hastighet, inte dess slutpunkt. Oavsett när invandringen har skett har sysselsättningen 15-20 år senare varit i genomsnitt 70-80 procent för männen och 65-75 procent för kvinnor. Att tidigare få ut flyktingar i arbete skulle få ner den genomsnittliga kostnaden, men den riktigt stora kostnadsposten torde vara den andel som aldrig blir självförsörjande.

Ruist nämner också att ett större antal flyktingar i landet inte verkar göra integrationen på arbetsmarknaden svårare. Man kan dock tänka sig att ett större antal flyktingar kan påverka integrationen negativt på andra områden som inte berörs i rapporten. Till exempel när det gäller skolan är det problematiskt  om majoriteten av barnen i en klass inte har svenska som modersmål.

Under de senaste 20 åren har integrationstakten varit stabil. Det vill säga: Det har tagit ungefär lite lång tid under hela perioden. Det är knappast ett gott betyg för ansvariga politiker. Enligt rapportförfattaren ger analysen anledning att tro att integrationen av de flyktingar som kommit de senaste åren kommer gå i ungefär samma takt. Det är ohållbart.

Mest läst