Vi går nu in i ett valår och mycket har hänt inom rikspolitiken sedan 2014. Den allra största omvälvningen har skett på migrationsområdet, där de tre blocken har närmat sig varandra. Eller snarare,Socialdemokraterna och de borgerliga partierna har närmat sig Sverigedemokraternas mer restriktiva migrationspolitik.
Visst finns det fortfarande skillnader – vilket inte minst regeringens förslag om att låta ensamkommande utan asylskäl få stanna visar på – men de är betydligt mindre nuän tidigare.
Det som karakteriserade migrationspolitiken före 2015 varavsaknaden avenordentligpolitisk konfliktlinje.En sådan saknades helt, förutom mellan SD och resten. Det var det som gjorde att frågansedanblev så infekterad.
Även om breda överenskommelser är att föredra på vissa områden så är politiska konfliktlinjer en viktig del av den representativa demokratin. Det handlar om att tydligt synliggöra olika alternativ för väljarna. Om alla partier i praktiken står för samma politik finns inte stort handlingsutrymme för de väljare som har en avvikande åsikt.
Politiska konfliktlinjer bör emellertid inte förväxlas med smutskastning av meningsmotståndare. Sådant tenderar att vara destruktivt för den politiska utvecklingen samtidigt som det ökar väljarnas misstro, vilket syntes inte minst i just migrationsfrågan.
När valrörelsen nu närmar sig är det viktigt att våra politiker, men också andra makthavare, påminner sig om vilka konsekvenser det kan få om den politiska konflikten ersätts medkänsloladdadsvartmålning och beröringsskräckför vissa politiska frågor.Sverigeskulle må bra av envalrörelse som baseras på sansade ideologiska samtal som tar avstampi verkliga problem.Det kanske ärlitetorrt och tråkigt, men det är en förutsättning för att vi ska kunna lösa samhällsproblem och återupprätta förtroendet för politiken.
