I april förra året drabbades Sverige av sitt första dödliga terrordåd med islamistiska förtecken. Fem personer dog och flera skadades. Därutöver finns ett stort antal människor som inte skadades fysiskt men som befann sig på Drottninggatan när det skedde. För många av dessa personer och deras anhöriga kommer livet aldrig mer bli sig likt. Under tisdagen väcks åtal mot den misstänkte gärningsmannen Rahmat Akilov.
Att det idag fortfarande är möjligt att köra in på landets mest välbesökta gågata är illustrativt för hur svensk politik fungerar. Två månader efter terrordådet ingick regeringen och Alliansen en överenskommelse; en av punkterna i den var att man skulle låta Myndigheten för samhällsskydd och beredskap se över skyddet för fotgängare på gator och torg. Varför gjordes inte detta redan efter det terrordåd som inträffade på en tvärgata till Drottninggatan 2010?
Det krävdes att människor skulle dö för att man skulle tillsätta en utredning – och tio månader efter dådet har fortfarande ingenting konkret skett. Nog för att vissa beslut måste få ta tid för att kunna beredas ordentligt, men det ska inte behöva ta nästan ett år att komma fram till att det vore en god idé att sätta upp några pollare som kan hindra obehörig trafik.
Förfarandet känner vi igen från allt för många områden. Först förminskas ett problem. När det sedan är ett faktum låtsas politiker gärna som att de alltid tagit problemet på allvar och tillsätter en utredning eller två i syfte att framstå som handlingskraftiga. Men vad som är viktigare än att framstå som kapabel att vända en negativ samhällsutveckling, är att faktiskt vara det.
Inte minst är behovet av handlingskraft stort när det kommer till det stora antalet människor som vistas illegalt i landet. Akilov var en av cirka 12 000 som fått beslut om utvisning men gått under jorden. Fram till år 2021 väntas nära 50 000 personer avvika, enligt en prognos från Migrationsverket.
Detta utgör en risk mot rikets säkerhet. Inte för att alla dessa personer skulle vara potentiella terrorister, men det räcker med att mindre än en procent av de som går under jorden ska vara våldsbejakande för att det ska få stora konsekvenser för enskilda och för samhället. För att terrordåd ska kunna förhindras är det en förutsättning att myndigheterna har kontroll över vilka som vistas i landet.
Rättegången mot Akilov är bara en del i att ge hans offer upprättelse. Oavsett hur hårt hans straff blir kan den skada han åsamkat inte göras ogjord. Den andra delen handlar således om politikernas ansvar att ta terrorhotet på allvar och att förebygga att något liknande sker igen.
