Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Boscanin: Sveriges militära muskler inget att skryta om

Att kunna försvara sina medborgare är en av statens mest grundläggande uppgifter. Därför är det häpnadsväckande att olika regeringar under så lång tid negligerat det uppdraget.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Under måndagen återinvigdes Gotlandsregementet P18, som lades ner 2005. Det är första gången sedan andra världskriget som ett nytt svenskt regemente invigs. P18 kommer senare i år ta över Hemvärnet och utbildningsgruppen samt Tofta skjutfält, senare även den 18:e stridsgruppen. Symbolvärdet ska inte underskattas. Invigningen vittnar om att det idag råder en annan politisk syn på försvaret än för några år sedan. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är bara drygt fem år sedan som den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) yttrade att försvaret är ett särintresse. Det säregna uttalandet är illustrativt för den borgerliga regeringens förhållningssätt till försvarsmakten.

Författaren Lars Wilderäng har på sin blogg sammanställt en lång lista över de tydligaste nedmonteringar som skedde under Alliansens regeringsår. Bland annat reducerades antalet haubitsbataljoner från fyra till två, antalet stridsvagnskompanier reducerades från nio till tre och antalet manöverbataljoner minskades från planerade tolv till sju (åtta med amfibiebataljonen). 

Den största nedläggningen skedde dock under Göran Perssons (S) regeringstid. I sina memoarer beskrev den tidigare finans- och statsministern att processen hade tagit tolv år och i grova drag resulterat i en halvering av det svenska försvaret. Dessa stora nedskärningar handlade bland annat om att minska antalet regementen och flottiljer: Sedan 1990 har antalet halverats från 40 till 20, (efter måndagens återinvigning av P18 är siffran 21). I samband med detta lades även merparten av civilförsvaret ned. Såväl matlager som förrådsutrymmen såldes ut. 

Att kunna försvara sina medborgare är en av statens mest grundläggande uppgifter. Därför är det häpnadsväckande att olika regeringar under så lång tid negligerat det uppdraget. 200 år av fred säger inte nödvändigtvis något om hur framtiden kommer att se ut. Och även om inte krig når Sverige så kan oroligheter i vårt närområde kräva svensk respons, det är något vi förbundit oss till genom Lissabonfördraget. När en kritisk situation uppstår är det försent att börja bygga upp försvaret igen – då måste det redan finnas på plats.

Den förändrade synen på försvaret är mer än välkommen, precis som det nygamla regementet på Gotland. Ön är en strategiskt viktig plats och militär närvaro borde vara en självklarhet. Men att Sverige nu ”visar att vi har militära muskler på Gotland” – vilket statsminister Stefan Löfven hävdade vid invigningen – är en överdrift som heter duga. Vi är inte i närheten av de muskler som en gång fanns.

På 1990-talet var 25 000 personer krigsplacerade på Gotland medan det nya regementet kommer att bestå av ungefär 350 personer varav 150 fast anställda och resten tidvis anställda eller värnpliktiga. Det är en enorm skillnad om man jämför med 90-talets militära närvaro. Skulle Gotland behöva försvaras kommer några hundra soldater räcka till att hälsa välkommen. Trots detta svarar Löfven, när han får frågan om vi har tillräckligt med militära muskler, att: ”Det får man se längre fram om det behövs mer”. Efter att under lång tid ha nedmonterat försvaret finns dock ingen anledning att vänta med att rusta upp det igen – och det rejält.

Mest läst