Antalet ”särskilt utsatta områden” har sedan slutet av år 2015 ökat från 15 till 23. Det rapporterar DN som tagit del av hemligstämplat material från polisens nationella operativa avdelning, Noa (11/6).
Sedan tidigare har Göteborg sex områden som klassas som särskilt utsatta, nu tillkommer även Tynnered.
Noa förklarar ökningen med att den metod för insamling av data som användes år 2015 missade viktiga punkter; en del av områdena borde därför ha klassats som ”särskilt utsatta” redan då.
Vilken metod man använder har givetvis inverkan på vilket resultat man får. Men av de områden som tillkommit fanns tre inte alls med på 2015 års lista över utsatta områden. Med andra ord har antalet särskilt utsatta områden i Sverige under denna tid ökat med minst tre.
”Bara” tre kan låta som en liten ökning, men det är värt att påminna om vad ett ”särskilt utsatt område” faktiskt är. Det är ett område där kriminella har en särskild maktställning, där svensk lag är satt ur spel och där parallella samhällsstrukturer råder.
Att fler områden klassas som särskilt utsatta vittnar om ett samhällskontrakt som brustit.
Både i Göteborg och i Malmö (som också fått ett nytt ”särskilt utsatt område”) lyfts brist på resurser som ett stort problem (DN 11/6). En genomgång som SvD gjort visar att antalet poliser ute på gatorna blivit färre (6/6).
Orsaken till att många poliser lämnar yrket uppges, förutom lönen, vara den omorganisation som drivits igenom på senare år.
Ska utvecklingen i Sveriges utsatta områden kunna vändas går det inte underskatta betydelsen av en väl fungerande poliskår. Mer resurser måste till för att kunna öka antalet poliser och deras löner. Men det är även på tiden att lyssna på kritiken mot det bristande ledarskapet inom polisen.
