Kommunerna har ingen påverkan på migrationspolitikens utformning men får likväl hantera många av dess konsekvenser. Att hitta bostäder till nyanlända är en av de prekära uppgifter som är kommunernas ansvar. En annan är att hantera försörjningsstödet.
Som det ser ut i dag tar det nio år innan hälften av en årskull flyktingar är i arbete. Med fler invånare utanför arbetsmarknaden kommer det ekonomiska trycket på kommunerna att öka, vilket har lett till att frågan om integrationsplikt börjat diskuteras mer på lokal nivå.
Göteborgsmoderaten Hampus Magnusson vill attGöteborgs kommunska ställa högre krav på nyanlända. Bland annat har han föreslagit att den som lämnat etableringsfasen och får försörjningsstöd ska kunna bli av med bidraget om personen uteblir från språkundervisning och samhällsorientering.
ArbetsmarknadsministerYlva Johansson (S) lade under onsdagen fram ett liknande förslag som går ut på att den som kan jobba men saknar tillräckliga språkfärdigheter ska bli av med sitt bidrag – om personen inte deltar i SFI-undervisning. Försörjningsstödet skulle således vara kopplat till huruvida man anstränger sig för att lära sig svenska och inte resultatet i sig.
Man bör inte göra sig några illusioner om att en sådan förändring skulle lösa alla Sveriges integrationsproblem, men det skulle vara ett steg i rätt riktning. Johansson presenterade dock inte förslaget i egenskap av Sveriges arbetsmarknadsminister, utan snarare i egenskap av arbetsmarknadspolitisk talesperson för Socialdemokraterna. Det handlar nämligen inte om ett regeringsförslag, utan om ett vallöfte. Frågan är varför S vill vänta till efter valet, trots att de sitter i regering.
Svaret på frågan går sannolikt att finna i Ulf Kristerssons jultal, eller snarare i reaktionerna på det. I talet sade moderatledaren att "I Sverige talar man svenska". Arbetsmarknadsministerns regeringskollega Gustav Fridolin (MP) visadesnabbtsitt misshag i ett inlägg på Facebook, där Kristersson tillskrevs åsikter som aldrig hade yttrats.
Fridolin målade upp bilden av att minoritetsspråken var hotade och påminde om den rasistiska språkpolitiksom bedrivitsgentemot samer och tornedalingar. Kristerssons uttalande handlade dock inte om att andra språk ska bannlysas, utan om att alla som kommer hit har en skyldighet att försöka lära sig språket. Det är beklämmande att ett regeringsparti insinuerar att ett sådant anspråk skulle handla om rasism, när språket är det kanske enskilt viktigaste verktyget för integration.
Att behärska hjälplig svenska är ett måste för att kunna skaffa sig ett arbete och en försörjning, för att självständigt kunna kommunicera med myndighetskontakter, för att som förälder kunna vara delaktig i barnens skolgång och för att kunna ta del av nyheter och samhällsinformation. Den som inte kan språket kommer bli mer beroende av andra och behöva förlita sig på bidrag och tolkar. Den enskilda individen blir mer begränsad samtidigt som kostnaden för de svenska skattebetalarna blir alldeles för hög. Det är en destruktiv utveckling och arbetet med att bryta den måste påbörjas nu, inte efter valet.
