Regeringen behöver allt för ofta inte ta ansvar för den politik den har bedrivit. De konkreta konsekvenserna av misslyckad nationell politik är det många gånger kommunerna som tvingas hantera. Ett exempel är migrationen. Regeringen – och riksdagen – kan påverka migrationspolitikens utformning, men det är kommunerna som måste handskas med de praktiska svårigheterna, som att hitta bostäder.
1 mars 2016 trädde bosättningslagen i kraft. Den innebär att alla kommuner ska kunna anvisas att ta emot nyanlända som beviljats uppehållstillstånd. Kommunerna är då skyldiga att tillhandahålla en bostad under etableringstiden, alltså under två års tid. Det är lättare sagt än gjort med tanke på den bostadsbristen, som inte uteslutande omfattar storstäderna, utan nästan hela landet. Enligt Boverkets siffror från 2017 råder underskott på bostäder i 255 av landets 290 kommuner.
Ett inte oansenligt antal kommuner har låtit de nyanlända gå före i den kommunala bostadskön, i det fall det har funnits en sådan, eller köpt bostadsrätter som sedan har hyrts ut till nyanlända. Enligt Boverkets årliga bostadsmarknadsenkät från 2017 svarade drygt 50 kommuner att de har egna bostadsrätter och/eller småhus som hyrs ut till nyanlända och 129 kommuner svarade att de året dessförinnan hade gett nyanlända förtur till kommunala hyresrätter.
Detta är problematiskt med tanke på att det stora antalet svenska medborgare som också är i behov av en bostad, även om situationerna skiljer sig åt. Det handlar inte enbart om att de inte får samma hjälp – kommunernas agerande försvårar också för dem att hitta bostäder. Att köpa en lägenhet på en upptrissad bostadsmarknad är tillräckligt svårt utan att köpstarka kommuner ska ge sig in i leken.Den andra vägen har varit tillfälliga lösningar som modulbostäder och husvagnar.
Det har snart gått två år sedan lagen trädde i kraft – och de första korttidskontrakten går därmed ut vid månadsskiftet. Det aktualiserar frågan om vem som därefter har ansvaret för de nyanländas boendesituation.
I moderatledda kommunen Lidingö har man informerat de berörda om att deras hyreskontrakt kommer att sägas upp. Miljöpartiets gruppledare Patrik Sandström anser att: “Det är orimligt att tro att personer som varit så kort tid i Sverige ska kunna hitta nytt eget boende i Lidingö” och partiet har därför överklagat kommunens beslut om uppsägning till Förvaltningsrätten (SR 13/2).
Förvaltningsrätten kommer således avgöra hur bosättningslagen ska tolkas – och därmed hur mycket staten kan inskränka det kommunala självbestämmandet som är inskrivet i grundlagen. Sandström har rätt i att det kommer bli svårt för många nyanlända att hitta en egen bostad efter bara två år – men borde det innebära att ansvaret för etableringen på bostadsmarknaden, det vill säga migrationens faktiska konsekvens, ska läggas på kommunerna?
Att det råder bostadsbrist är ett faktum som regeringen torde ha varit högst medveten om redan när bosättningslagen utformades. Trots det har man föga gjort för att hantera problemet. I stället låter man kommunerna ta ansvaret.
