Det har stormat kring partiledaren Anna Kinberg Batra (M) de senaste dagarna. I media har det talats om omfattande intern kritik och avgångskrav med anledning av partiets dåliga opinionssiffror.
Tyngden i kritiken har emellertid varit svår att bedöma då den i de flesta fall har framförts anonymt. Vad som däremot står klart är att varken partiets medlemmar eller sympatisörer har anledning att vara nöjda med opinionsläget.
SCB:s stora partisympatiundersökning som presenterades under torsdagen visade att Moderaterna har ett stöd på 18,1 procent. Det är inte den katastrof som befarades, men långt ifrån vad man hoppades på i början av mandatperioden. Då konstaterades att Stefan Löfvens regering var en av de svagaste i modern tid.
Ett borgerligt maktskifte år 2018 – kanske till och med tidigare – betraktades inte bara som sannolikt utan nästan som självklart. I dagsläget ter det sig varken som självklart eller särskilt sannolikt.
En annan smäll för M är att SD har gått om dem som Sveriges andra största parti. Detta beror inte på att SD rönt några stora framgångar sedan den senaste mätningen – de ökar med 0,9 procentenheter – utan på att Moderaterna tappat en betydlig andel av sina väljare: 4,7 procentenheter sedan i november.
Endast 0,3 procentenheter skiljer mellan SD och M och resultatet ligger inom felmarginalen. Med andra ord är det inte statistiskt säkerställt att SD är det näst största partiet. Men för ett parti som M, som gör anspråk på statsministerposten, är det ett misslyckande att behöva kämpa om platsen som andra största parti. Man ska inte förminska en partiledares ansvar. Samtidigt bör man akta sig för att reducera Moderaternas problem till en personfråga. Siffrorna talar sitt tydliga språk: I november år 2011 fick Moderaterna 33,4 procent i SCB:s partisympatiundersökning. Sedan dess har ytterligare elva undersökningar genomförts, inklusive den som presenterades under torsdagen. I åtta av undersökningarna tappade Moderaterna stöd. Endast i tre har det ökat.
Det är alltså en utveckling som började långt innan Kinberg Batra tog över: Innan Decemberöverenskommelsen ingåtts och innan SD-utspelet gjordes. Det betyder inte att detta inte haft någon betydelse för hur väljarna har rört sig, men pekar på att Moderaternas problem går djupare än vad som blivit en populär förklaringsmodell. Men medan man inte kan beskylla Kinberg Batra för att vara anledningen till krisen kan man konstatera att hon ännu inte lyckats stoppa den. Nu har hon ett år på sig.
