Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Boscanin: Moderaterna måste söka stöd för sin egen politik

Goda intentioner räcker inte om Ulf Kristersson vill vinna förtroende för sin förmåga att genomföra den politik han går till val på. Om han redan på förhand utesluter vilka han ska förhandla med minskar givetvis chanserna att få igenom politiken.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Att det inom Alliansen finns olika syn i migrationsfrågan är knappast någon hemlighet. Förra veckans besked från Centerpartiet synliggjorde emellertid omfattningen av sprickan. Det handlar inte om nyansskillnader utan om diametralt olika sätt att handla i frågan. Förutsägbarhet står mot godtycklighet och principen om att hjälpa dem som har störst behov står mot att hjälpa dem som lyckats ta sig till Sverige och kampanja för sin sak.

Efter att C anslutit sig till de rödgrönas linje om att ge uppehållstillstånd till ensamkommande utan asylskäl försöker nu den resterande oppositionen bromsa förslaget. M, KD och L kommer under finansutskottets sammanträde på torsdag att kräva att konstitutionsutskottet (KU) bereds tillfälle att yttra sig över det. Det förstärker bilden av ett parti som står utanför resten av Alliansen i den här viktiga frågan. Även SD har tidigare meddelat att de kommer att begära att förslaget återförvisas till KU. 

Ulf Kristersson (M) har markerat hårt mot kollegan Annie Lööf (C) efter hennes besked. På sin facebooksida skrev han att Moderaterna aldrig kommer bilda en regering som inte kan föra en ansvarsfull migrations- och integrationspolitik. Med andra ord: C kommer inte få inflytande för sin linje i utformandet av Alliansens gemensamma migrationspolitik. Frågan är hur Lööf ställer sig till detta.

I söndags möttes Kristersson och Jimmie Åkesson (SD) i en debatt om invandring i SVT:s Agenda. Moderatledaren var då tydlig med att Sverige behöver en stramare migrationspolitik än i dag: ”Vi har för många som kommer i dag, givet vilken stor uppgift vi har att klara integrationen av de som redan är här”.

För att kunna få genomslag för en sådan politik behöver M vara öppna för att samtala med alla partier med en liknande syn. Kristersson lyfte i Agenda fram S som en potentiell förhandlingspart. Han var emellertid tydlig med att det inte är aktuellt att prata med SD, trots att en majoritet av de moderata väljarna kan tänka sig ett samarbete med partiet. Samtidigt visade Åkesson vilja att kompromissa: ”Man kan inte gå in i en förhandling och säga att jag ska ha igenom allt som jag vill, annars går jag härifrån”.

Det är uppenbart att det finns frågor där M torde kunna komma överens med SD, precis som det finns frågor där man har samsyn med S. Samtidigt finns många frågor där man har väldigt skilda ståndpunkter. Men en förhandling förutsätter inte att man måste komma överens om allt. Man går in i en sådan förberedd på vad som är förhandlingsbart och inte. Det kan visa sig att det inte går att göra upp med SD – i sådana fall kan man också meddela sina väljare det.

M och SD har numera liknande syn när det kommer till migrationen. Samma gäller för S. Goda intentioner räcker inte om Kristersson vill vinna förtroende för sin förmåga att genomföra den politik han går till val på. Om han redan på förhand utesluter vilka han ska förhandla med minskar givetvis chanserna att få igenom politiken. Det förstår väljarna.
 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Mest läst