Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Boscanin: Kvotera inte kulturen

En jämn könsfördelning är ingen garanti för jämställdhet och en ojämn könsfördelning innebär inte per automatik att någon har diskriminerats – förutsatt att man med jämställdhet menar att man ställer samma krav på kvinnor som på män, varken högre eller lägre. Men att helt och hållet dra in stöd till manliga filmskapare är, utan omsvep, diskriminering.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Vad är mest intressant för dig när du ser på film; dess innehåll eller vilket kön personerna som skrivit manus och regisserat har? För Filminstitutet – en stiftelse vars ledamöter utses av regeringen och vars verksamhet sedan drygt ett år tillbaka helt och hållet finansieras genom statliga medel – tycks personerna som står bakom filmen vara av större intresse än kvaliteten på den konstnärliga produkt som skapas.

Stiftelsens uppdrag är bland annat att stödja produktion av ny film. Under 2017 beviljade Filminstitutet drygt 140 miljoner kronor i produktionsstöd till ”värdefulla svenska filmer” och drygt 28 miljoner kronor i marknadsstöd, som ska tillfalla filmer med ”stark publikpotential” och en minimibudget på 14 miljoner kronor. Därutöver delas också stöd ut bland annat för distribution, visning och internationell lansering. Institutet är väldigt tongivande i filmsverige. De är en maktfaktor som man som filmare inte kan bortse ifrån.

Nu ”hotar” institutets vd Anna Serner att öronmärka hela 2020-års marknadsstöd till kvinnliga filmskapare, om inte branschen hjälper till att nå ”50/50 bakom kameran även på de stora budgetarna”.  Det är värt att notera att Serner inte tvekar att använda ordet "hot" i sammanhanget.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Uttalandet ger uttryck för en enögd syn på jämställdhet, där lika utfall används som det högsta målet. En jämn könsfördelning är ingen garanti för jämställdhet och en ojämn könsfördelning innebär inte per automatik att någon har diskriminerats – förutsatt att man med jämställdhet menar att man ställer samma krav på kvinnor som på män, varken högre eller lägre. Men att helt och hållet dra in stöd till manliga filmskapare är, utan omsvep, diskriminering. 

Det mest rimliga vore att Serner och Filminstitutet år 2020 inte ens har någon marknadsstödsbudget att öronmärka. Det är absurt att statliga medel ska gå till att sponsra kommersiella filmer som spås locka storpublik. Det ligger långt utanför statens kärnuppgifter samtidigt som mycket av den verksamhet som faktiskt hör dit fungerar undermåligt. Men Serners uttalande illustrerar en inställning som inte bara präglar Filminstitutet, utan den svenska kulturpolitiken. Även om man skulle förändra Filminstitutets uppdrag och minska dess budget så återstår en stor del av problemet.

Statens musikverk försöker kvotera musikfestivaler, museerna används som ideologiska verktyg och bokförläggare upplever att det statliga litteraturstödet villkoras med ”rätt” politisk uppfattning där till exempel genusbredd blivit viktigare än konstnärlig verkshöjd, djup eller mångfald i ordets riktiga bemärkelse.

Det är en syn där kulturen inte har ett egenvärde utan betraktas som ett medel för att nå de politiska mål som för tillfället anses eftersträvansvärda. Det sägs att det är demokrati, mångfald och jämställdhet som är målen. Vackra ord som påfallande ofta innebär att institutioner och myndigheter ska räkna kroppar och kollektivisera människor. 

Mest läst