Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Boscanin: Hur mår den svenska demokratin?

För en regering som styr i minoritet uppstår en paradoxal situation. Den är skyldig sina egna väljare att försöka genomföra sitt program, samtidigt som det är problematiskt om en majoritet av medborgarna känner sig överkörda.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

En minoritetsregering brukar vara försiktig med att lägga fram förslag som den på förhand vet inte har stöd i riksdagen. Förslaget om att begränsa vinster i välfärden var ett undantag. När det som väntat föll skrev statsministern på sin sida på Facebook att Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna svek medborgarna. Löfven lyfte att ”De allra flesta svenskar vill inte att företag ska få göra obegränsade vinster på skattepengar som är öronmärkta för välfärden”.

Nu kan man förvisso ifrågasätta huruvida de allra flesta svenskar faktiskt vill ha ett vinsttak. Det är sant att om man rakt ut frågar människor om de vill begränsa vinster i välfärden, så svarar en majoritet ja. Samtidigt har undersökningar visat att en majoritet vill kunna välja utförare inom skola, vård och äldreomsorg – en möjlighet som minskar om vinsterna begränsas.

I en undersökning genomförd av Kantar Sifo i mars 2017, på uppdrag av Entrepenörskapsforum, ställde man valfrihet mot begränsningen av vinster. 39 procent var ganska eller mycket positiva till ett vinstförbud, även om det skulle innebära att privat verksamhet inom skola, vård och omsorg skulle upphöra, medan 48 procent var ganska eller mycket negativt inställda.

Detta visar att frågan är mer komplex än vad statsministern vill ge sken av. Visserligen handlade frågan i undersökningen om ett förbud och inte om en begränsning. Regeringens förslag skulle dock ge företagen så små marginaler att det närmast kan likställas vid just ett förbud. 

Statsministerns kommentar aktualiserar emellertid en intressant frågeställning. Låt oss anta att Löfvens premiss – att en majoritet av väljarna vill begränsa vinster i välfärden – är sann, är det då ett ”svek” av de borgerliga att inte rösta i enlighet med detta? Skulle det inte vara ett större svek av allianspartierna att inte rösta i enlighet med sina partiprogram?

Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms Universitet, har i sin bok Efter guldåldern – om partiernas förändring och vad den innebär för demokratin (Liber, 2018) ett kapitel som berör just förverkligandet av folkviljan. Där ställer Möller upp ett antal villkor som behöver uppfyllas för att styre genom partier ska vara framgångsrikt ur ett demokratiskt perspektiv.

För det första måste det finnas minst två partier eller konstellationer med olika inriktning, dessa måste sedan vara tillräckligt sammanhållna internt för att kunna genomföra sina respektive program. När det gäller väljarna bör de ha välgrundade preferenser och tillräcklig kunskap om skillnader mellan partierna, sedan bör de helst rösta i enlighet med sina preferenser. Det parti som vinner måste vara kapabelt att genomföra sitt program och slutligen måste det finnas möjlighet att utkräva ansvar av de som regerar.

I ett politiskt landskap som medför att Sverige med stor sannolikhet kommer att fortsätta styras av minoritetsregeringar en lång tid framöver kan man fråga sig hur väl det går att uppfylla villkoret om att det vinnande partiet ska kunna genomföra sitt program. 

För en regering som styr i minoritet uppstår en paradoxal situation. Regeringspartierna har likt andra partier fått mandat från sina väljare att bedriva den politik de gick till val på. Det innebär att regeringen i flera frågor kommer driva en politik där de inte har en majoritet av väljarna med sig – utan kanske snarare en majoritet emot sig. Den är skyldig sina egna väljare att försöka genomföra sitt program, samtidigt som det är problematiskt om en majoritet av medborgarna känner sig överkörda. Det är en svår balansgång där risken är att det varken blir hackat eller malet.

Det är en sak när det parti man själv röstat på inte får igenom sin politik, en annan sak när åsikter som en stor andel av medborgarna hyser överhuvudtaget inte finns representerade i vår högsta beslutande församling. 

Det tydligaste exemplet handlar om migrationspolitiken. Fram till 2010 fanns inget parti i riksdagen som verkade för en mer restriktiv invandring, vilket knappast speglade väljaropinionen. Mellan 2006 och 2010 varierade andelen av väljarkåren som ansåg att det var ett ganska bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar mellan 42 och 49 procent, enligt de nationella SOM-undersökningarna. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen kan därför betraktas som ett tecken på en vital och fungerande demokrati, oavsett vad man tycker om deras politik i sak.

En annan aspekt som är värd att lyfta är makthavare som driver politik som går tvärs emot majoritetens åsikter inte sällan gör detta helt i onödan, då många av frågorna inte borde vara politiska frågor överhuvudtaget. Till exempel föräldraförsäkringen. En stor majoritet av väljarna föredrar att själva välja hur den ska fördelas, medan regeringen vill ha fler kvoterade månader. Varför ska något som så tydligt tillhör den privata sfären beslutas på politisk nivå?

Samma dag som riksdagen röstade emot en vinstbegränsning röstade den även för regeringens förslag till gymnasielag som ger ensamkommande utan skyddsskäl möjlighet till uppehållstillstånd. Detta trots att en majoritet av väljarna var emot förslaget, enligt en mätning från Expressen/Demoskop. Majoritetens vilja tycks enbart vara viktig för Löfven när den överensstämmer med det socialdemokratiska partiprogrammet.

Detta är min sista ledare då jag till hösten kommer ägna mig åt studier. Tack alla läsare för den här tiden!

Mest läst